Den sanna historien om Fiskens svensexa (11 juni, 2005)
av Fisken himself

Jag tänkte jag skulle berätta om de senaste veckorna som ledde upp till svensexans övningar.

Under flera veckor har jag gått och varit redo för att bli "kidnappad". Redan för 3 veckor sedan började jag ta det lugnt på fredagarna eftersom "man ju inte visste" ifall nästa dag skulle bli tung.

Mina vänner, som inte alls märkt av denna min beredskapshöjning, har på diverse olika sätt försökt få mig ur rubbning och sans. Mestadels genom att inte göra någonting.

Om inte för min kyla i denna trängda situation skulle flera av dem ha kunnat ha blivit utsatta för "moteld". Dock inte så. Deras tillsynes ofarliga frågor av typen:

"- Vad skall ni göra i helgen då?"

har nu istället möts med det likaledes avslappnade som avväpnande svaret:

"- Varför undrar du det?", följt av ett outgrundligt leende.

D et har även varit utomordentligt effektivt att till olika personer ge olika svar samt att till vissa förklara att svensexan redan ägt rum. Den förvirring detta skapat bland mina vänner står endast min egen efter.

A Att påstå att vi skall till Värmland från tidigt på fredag till sent på måndag har givetvis även detta fått dom önskade reaktioner man kunde förvänta sig. Aldrig under min levnadshistoria har min telefon varit så tyst som under dessa veckor när hela min bekantskapskrets trott mig veckopendla till sommarstugan.

På detta sätt isolerad, har min inre kraft kunnat sättas in där det behövts. Jag har spenderat timmar på en köksstol bakom vår stängda ytterdörr lyssnandes efter "misstänkta ljud" och kikat ut i lilla tittögat för att avslöja ett potentiellt kidnappningshot. Otaliga är de grannar som under dessa veckor skrämts av den hastigt uppkastade dörren följt av den uthoppande rakade karlen i badrock vilt skrikandes, "- Jag vet nog vad ni håller på med!!"

Mina fickor har varit fyllda med lappar av hastigt nedtecknade bilnummer av suspekta fordon så långt bort som Västra Frölunda. Antalet ouppklarade brott inom Göteborgsområdet har, jämfört med en normal vecka utan svensexeberedskap, minskat med ca. 22%, allt tack vare mina anonyma tips till Polisen.

Jag var helt enkelt djävligt laddad!!!

Så gick den ena perfekta kidnappningsdagen efter den andra fram till lördagen den 11:e Juni.

Min lillasyster Jenny var sedan länge inplanerad att komma på besök just denna helg. Att så tydligt och långt i förväg annonserar när fällan är planerar att utlösas har ju varit mer än skäl nog att helt utesluta just denna helgen som potentiellt "farlig". För vilka kidnappare vid sina sinnens fulla bruk förvarnar sina offer om när dom kommer.

Hur som, helgen var nu kommen och beredskapen var fortsatt god. Marina skulle träffa Jenny kl.10:00 och själv var jag inplanerad för en fika med Fredric Ohlson kl.10:30 vid Koppar Märra.

Marina och jag följde de morgonrutiner vi haft sedan de tre senaste veckorna, dvs växelvis framryckning.

- När Marina duschar vaktar jag kikhålet och avsynar jag snubbeltrådarna i hallen, köket, matsalen och lilla toaletten.
- När Marina gör i ordning frukost säkrar jag balkongen och skriver upp de på gatan parkerade bilarnas registreringsnummer.
- När Marina borstar tänderna korsverifierar jag bilnummer samt dokumenterar sot-beläggningen i öppnaspisen efter fotavtryck.
- När Marina tar på sig ytterkläderna rekar jag det omedelbara närområdet mellan Wavrinskys plats, St Sigfridsplan, Krockslättsfabriker och Tolvtorpsdalen.

Kusten bedömdes även idag klar och Marina gick de 50 metrarna till hållplatsen. 8 minuter senare ålar jag fram de sista metrarna ur snåren invid banan, spårvagnen kommer och vi kliver på.

Marina avrapporterar att hon uppmärksammat att en av killarna på hållplatsen hanterat sin mobiltelefon mycket misstänkt. Han skall ha ringt ett nummer strax efter det att han visuellt avsynat oss, berättar hon. Jag håller med henne om att det hela verkar synnerligen misstänkt och att vi bör hålla noggrann uppsikt på denne man.

Våra ögon sveper över de andra medpassagerarna men inget övrigt finns att rapportera.

Vid nästa spårvagnshållplats, dvs Wavrinskisplats, väntar fler människor. Vissa vackra andra fula. Ett flertal verkar vara svårt skadade och har kraftiga bandage över hela huvudet. Andra har haft oturen att födas med tänder större än halva ansiktet. Marina och jag nickar medkännande åt dessa personer när de kliver på och övergår sedan till att övervaka vår numera höggradeligen misstänkte medresenär.

På hållplats Chalmers kliver nya personer på och vår misstänkte skruvar oroligt på sig. Åsynen av de nya medpassagerarnas anletsdrag verkar störa honom. Jag och Marian blir mer och mer säkra i vår känsla att mannen verkligen har något att dölja. För vem är rädd för personer i tomtemask, avgjutningar av Edward Munks "Skriet" eller gammelsmurf.

På detta sätt fortsätter resan. För varje hållplats verkar mannen bli mer och mer nervös.

En blick över axeln ger mig det svar jag redan misstänkte. Mannen med hund, damen med käpp, killen i rånarluva, hela gänget tomtar, mördaren från filmen "Scream", tjejen i sommarklänning, mannen med avklippta strumpbyxan över huvudet, tonårskillen i shorts, könlöse personen med regnhuvan ihopdragen över ansiktet så enbart en näsa sticker ut, ALLA är helt lugna utom misstänkte killen med mobiltelefonen! Och vi närmar oss Valands hållplats...

Efter en snabb överläggning med Marina beslutar jag mig för att inte pröva mannens reaktion genom att hoppa av spårvagnen. Hållplatsen anländes och tiden tycks stå still.

Plötsligt händer det. Hela gänget förutom mannen med hund, damen med käpp, killen i shorts och kvinnan i sommarklänning ropar mycket tafatt: "-Ho ho" , kastar sig sedan över den misstänkte karlen och sliter av honom av spårvagnen. Jag och Marina nickar menande åt varandra, uppenbarligen var vi inte de enda som såg honom för den har var.

Vi gratulerar oss själva till vår enastående tur i att inte behövt ta hand om problemet själva och nere på Kungsportsplatsen kliver vi betydligt lugnade av spårvagnen. Vi beger oss mot Kafé Vallgatan på vilket Marina skall träffa lillasyster. Kaféet är tomt.

Efter en mycket kort stund kommer ytterliggare en kafégäst, Det är en ung kille som verkar vara i ytterst desperat behov av att få fika. Likt uteliggarna i Brunsparken har en lapp som han överräcker till Marina, troligtvis för att be om en slant till kaffet.

Efter en kort överläggning bestämmer vi att hon skall få ge honom pengar från vår hushållskassa men att hon bäst övervakar så att han inte lägger pengarna på alkohol. Killen verkar inte vilja fika på just detta kaféet och eftersom Jenny inte har dykt upp, trots att vi är sena, så följer Marina med honom till ett annat. Jag tar själv på mig att i Marinas frånvaro axla hela ansvaret för att övervaka misstänkta tecken på kidnappning för möhippa respektive svensexa.

På vägen mot min träff med Herr Ohlson avspanar jag omgivningen. Allt ser normalt ut. Vissa människor vandrar långsamt fram meddans andra nästan småspringer. Gäspande konstaterar jag att det tydligen inte bara är juletid tomtarna har det stressigt. Även mitt i Juni kan de ses jogga fram här mitt i Göteborgs centrum. Att killen med bandage runt ansiktet även han har bråttom är ju knappast att förvånas över, apoteket har ju nyss öppnat. Spänstigt går jag mot Kopparmärra för att möta min vän.

Väl framme vid parkbänkarna sätter jag mig och det visar sig att jag än en gång haft osannolik tur. Där det bara för ett ögonblick sedan var alldeles folktomt finns nu ett stort gäng av människor som vill sitta på just den parkbänken jag valt ut. Jag pustar ut lycklig över att jag hann få en plats och slappnar av. Mitt enda dilemma är att alla dessa människor runt min parkbänk skymmer sikten då jag skall reka mitt närområde. Jag ber vänligt tomtarna flytta på sig och hör därefter ifall gruppen "kända mördare från film", kan tränga ihop sig lite strax bortom klungan med rånarluvor och trafikoffer.

Ingen flyttar dock på sig och det förblir tyst runt parkbänken. Jag ställer mig upp för att ge min plats åt någon av de andra men ingen rör sig så jag sätter mig igen. Ifrån mina studier på temat kidnappning de senaste veckorna känner jag väl till att högljuddhet är ett tydligt kännetecken på ett annalkande kidnappningssällskap. I den tystnad som råder runt Kopparmärra bedömer jag mig kunna höra eventuella kidnappningssällskap som närmar sig och känner mig därför lugn.

Fortfarande i tystnad minns plötsligt en av de rånarluvebeklädda individerna i gruppen att han glömt något och visar att han önskar min hjälp genom att ta mig under armen. I rask promenadtakt bär det av. De övriga individer i gruppen står i tystnad kvar och verkar försöka enas om vem som skall få den lediga bänkplatsen.

Vänligt följer jag den ivriga rånaren in på Kungstorget. En snabb visuell avspaning av platsen visar att den är tom på potentiella kidnappningsgrupperingar. Blå Mercedes FTJ957 passeras och likaså röd Toyota REP371. Plötsligt stannar min rånarvän och jag förstår direkt varför. Framför oss står en vit Wolksvagen Vento JEG533! Synnerligen misstänkt eftersom jag med bestämdhet känner igen detta nummer från en parkeringsplats på Guldheden. Jag nickar i samförstånd med min rånare, här är något fuffens på gång. "- Skall du eller jag köra", frågar jag och han svarar direkt:" -Jag kan köra", och sliter sedan av sig rånarluvan.

Framför mig står min gode vän Jonas. När den första förvåningen lagt sig inser jag att han antagligen också varit orolig för att jag skulle bli kidnappad och bestämt sig för att hämta mig på stan i den bil jag nu även inser är min egen.

Trevlig och social som han är föreslår han att vi skall åka och shoppa kläder på Järntorget. Eftersom min fikakompis av någon outsäglig anledning ej heller han dök upp på vår avtalade mötesplats, finner jag förslaget gott.

När vi kör in mot butiken Myrorna och parkerar, ser jag plötsligt ett stort gäng människor vilka jag känner igen. Det är ju mina kompisar och jag inser att Jonas bara har lurats när han klädde ut sig till en av rånarna och sedan tog mig till bilen. Jag borde ha hållit mer noga uppsikt efter personer som likt Jonas sticker ut i en gruppering av rånare, tomtar och mördare.

Hursom, här var ju hela kompisgänget och överraskade mig utanför affären med begagnade kläder.

Jag fick order att ute på trottoaren klä av mig alla kläder förutom kalsongerna. Väl strippad in på bara skinnet fick jag tvåhundratvå kronor att köpa kläder för. Snabbt plockades det fram ett par rosa-lila byxor, en tajt skrikig tröja med stora snibbar samt en gammal kavaj, allt noga utvalt för att tillsammans bilda en schysst "70-tals disco outfit".

Nere vid kassan fick jag som kronan på verket en peruk á la "70-tals disco jamaica-man" stuk. En gigantiskt svart "afroneger"-krullboll helt enkelt. Min förvandling var komplett. Jag hade återuppstått som discokungen och världen låg för mina fötter.

För att jag inte skulle bli rädd hade min snälla lillasyster sett till att jag fick några "bra-att-ha"- grejer inför dagen och natten. I en fint rosa påse kunde jag finna en öl, en barnmatsburk för lättspydd frukost, lite godis, och allmänna bra tips.

Jag fick ögonbindel och vi satte oss i bilen för avfärd.

När vi stannade och jag fick av mig ögonbindeln befann jag mig mitt ute i skogen någonstans. Till fots fortsatte vi och kom slutligen fram till en Paint-boll arena.

Under ca. 3 timmar dracks det öl, sprangs runt i kamouflagekläder och sköts färgkulor på varandra. Olika försök att lura in mig i korseld från såväl mina egna lagkamrater som motståndarsidans genomskådades och misslyckades. Den enda som verkligen fick känna av sötman av att peppra mig full med blåmärken var Tobias Svensson, alias "Billy the kid". Liggandes som en sköldpadda på rygg matade han stackars discokungen så full i kulor att denna lär ha utropat: "- Men nu får det väl ändå räcka!".

Skitkul helt enkelt!!!

Det rådjurskid som återfanns på banan lär inte ha uppskattat upplevelsen lika mycket.

När sällskapet tröttnat på att ducka för vinande kulor och igenimmande visir dracks det än mera öl och inmundigades grillad korv.

Ca. 4000 färgkulor senare var det dags att åter sätta på ögonbindel inför avfärd. Snart anlände vi destination och jag blev utplockad ur bilen samt tillsagt att stå still.

Alldeles bakom mig hördes relativt intensiv biltrafik och måsars skrik avslöjade att vi var någonstans i närheten av hamnen. Jag drog slutsatsen att vi var i närheten av Göteborgs Operan.

Vad gör man vid Göteborgs Operan om inte uppträder på något sätt. Det började kittlas lite i magen inför tanken att stå på stora scenen och sjunga duett med Helen Sjöholm inför 2000 åskådare. Ingen inbillning är för stor bakom en ögonbindel.

Med bestämda steg tog Anders Dahlberg mig över axlarna och lede den fortfarande blinda, och nu lite smått nervösa, discokungen in genom en dörröppning. Det blev i princip helt tyst direkt. "- Precis", tänkte jag. Så skulle det vara om man gick genom de ljudisolerade bakdörrarna i operans lokaler.

Där vi går genom korridoren hörs stråkar från en hel symfoniorkester strömma ut ur ett rum som vi närmar oss. Av klangbilden att döma rätt stort rum. "Stora scenen!!" Herre djävlar tänkte jag. Det här är ju inte sant! Föreställningen är i fullgång och jag kommer få göra ett inhopp och sjunga SOLO. Fanken vad häftigt!!! Vid det här laget hade rädslan övergått i förtjusning och lycka över att få vara med om en sådan grej.

Men hur hade dom lyckats med detta. Jonas Sjöblom har säkert kontakter som fixar sånt här tänkte jag bakom min ögonbindel.

Anders Dahlberg lede mig vidare in i ett rum och tog av mig bindeln. Jag var i ett omklädningsrum. "- Rätt sjaskigt rum", tänkte jag men insåg att även operan måste ha en stor uppsättning av omklädningsrum och alla kunde ju inte vara stjärnloger.

Jag fick för andra gången under dagen order om att strippa ner i bara kalsongerna. Scenkläder tänkte jag, guuud så fräckt! Sedan ser jag att det Dahlberg plockat upp ur en påse inte är stort nog att räcka till scenkläder ens åt en ekorre. Dessutom är de rosa och med litet "droppskydd" i grenen.

Med mild panik påbörjar jag påklädningen. Några tafatta skämt om hur snabbt man kan få på en 85kilos karl ett par strumpbyxor känns rätt platta. Jag skall in på Operans stora scen i rosa "Svansjön"-kreation och dansa balett. Den milda paniken håller vid det här laget, tappert men näst intill fruktlöst, emot en allt växande känsla av naken skräck.

Rosa strumpbyxor, a la kasslernätmodell, kompletteras slutligen med en rosa balettkjol i skiraste material. Dahlberg berättar stolt att Emilia har sytt denna. Jag gör en mental notering om att stryka den kvinna ur min "personer jag gillar lista" och istället uppteckna henne under fliken "Kill on sight".

Min omvandling är färdig och jag svettas ymnigt. Spegelbilden reflekterar en skräckslagen överviktig karl. Han är på underkroppen inklämd i ett rosa kasslernät som närmast för tankarna till en anakonda som försöker svälja en buffel. I midjan, knappt synlig under den darrande buken, skymtar en rosa rosett. Han har alldeles för hårigt bröst och ett hår som får Bob Marley att framstå som snaggad.

"- Då skall jag leda dig ut", delger Dahlberg vänligt men bestämt. I denna stund kan jag inte tänka på annat än de 2000 personer någonstans i min omedelbara närhet som snart kommer att få en "nära döden upplevelse". En upplevelse som dom dessutom har tvingats betala ca. 350-500 kronor att bli utsatta för.

Genom en mörk korridor närmar vi oss sakta en upplyst dörröppning. "Stay away from the light" ekar genom mitt huvud. Dahlberg som uppenbarligen känner min skräck byter samtidigt position så att han istället för att leda mig mot ljuset nu skjuter mig framför sig.

Jag konfronterar min rädsla, stänger in den djupt inom och träder in i ljuset. Genom mina kisande ögon ser jag vagt hur golvet runt rummets väggar ockuperas av mörka skepnader i ett antal som inte kan sägas vara annat än långt från 2000.

Samtidigt som mina ögon lyckas anpassa sig efter de nya ljusförhållandena möts jag av rungande skratt. Där sitter mina "home boys" på rad och pimplar öl. Vilken lättnad!!! Med nyvunnen säkerhet trippar jag in på golvet och möts snart av en kort, lite smårund stilig karl med korpsvart hår i vit dress och stickade raggsockor.. Eftersom delar av mig passar väl in på denna beskrivning uppstår omedelbart och ömsesidigt tycke.

Jag får lära mig dansa balett.

Under 60 minuter springer, hoppar, snurrar jag runt som en graciös hind över rummet. Längs ledstängerna gör jag näst intill erotiska armrörelser till takten av Beethoven, Mozart och Chopin. "Ooh":andet och "Aah":andet från mina kultursnobbar till vänner visar inga gränser. Det gör dock mina vadmuskler.

Att stå på tå går bra. Att hoppa på tå går också rätt bra. Någonstans i höjd med att snurra, hoppa, böja, landa, gå på tå så inser jag att mannen i raggsockor är sadist och att min första skräckreaktion inför denna stund var sund. Jag biter dock ihop och ser till min glädje att även "baletthoppan från Hades" visar tecken på utmattning.

Efter ca. 50 minuter av de 60 orkar inte instruktören längre hänga med i mina rörelser utan jag får dansgolvet för mig själv. Till ljudet av entusiastiska applåder reser jag mig från min slutpose "den döende fisken", tackar instruktören för gott samarbete, ger honom några stretchningstips och lämnar rummet.

På raska fötter springer jag till omklädningsrummet och byter om. Väl tillbaka i bilen i min discokung out-fit får jag ånyo ögonbindel inför vår avresa.

Uppskattningsvis 30 sekunder senare stannar vi återigen och kliver ur bilen. Denna gång leds jag av Anders Forsén som tar mig ner för en trappa och in i ett bastudoftande rum.

Hela gänget strippar ner i bara mässingen och försvinner in i bastun med varsin öl, utom Dahlberg och undertecknad. "-Duscha kallt", beordrar mig antagonisten. "-Så kallt du bara någonsin kan".

Är det något jag kan så är det att duscha kallt. Det hela är egentligen inte så svårt efter som det inte skiljer sig från att duscha varmt mer än på en punkt. Man blir inte lika kissnödig. Sagt och gjort. Där står jag och duschar så kallt jag någonsin under ett vakande öga. Tillsynes nöjd med min prestation säger det vakande ögats mun, "- okej, kom med nu".

En bänk plockas fram och jag blir tillsagd att lägga mig på mage med ryggen upp. Den andra delen av instruktionen synes mig överflödig men jag är på gott humör och väljer att inte poängtera detta.

Snart börjar ömma händer knåda en ännu ömmare rygg. Det hela är rätt skönt och jag slappnar av. Plötsligt står mina vänner runt mig och ser på meddans jag får ryggmassage samtidigt som det finns kall öl och en varm bastu. Det är ungefär där det slår mig, det är någonting fel med hela situationen. Mycket riktigt.

Blott sekunder senare börjar en värme sprida sig på min rygg och den är inte naturlig och av godo. Den är av vax.

Med sällan skådat intresse för kosmetika och hårvårdsprodukter kastar man sig över mig med varmt vax och avslitna handduksrester. Ritsch, ratsch. Under loppet av några minuter förändras min ryggtavla, från att ha platsat bland leksakshyllorna för monster och vilda djur, till något som Barbies Ken skulle begå självmord om han tvingades uppvisa. Jag blev helt enkelt len.

Under outhärdlig smärta genomlider jag denna behandling smuttandes på ett glas vatten.

När så allt hår på ryggen medelst vaxet förpassats till handduksresterna intar jag bastun med en välförtjänt öl i näven, sjunger lite skotska sånger med helium-röst och trivs.

Kvällen fortlöper sedan med chili-corncarne, snaps och öl, allt medan jag ihärdigt frågas ut om mitt och Marinas förhållande. Intet avslöjas under dessa timmar. Bekännelserna från "look-a-like"-statisten på videobanden kommenterar jag inte med mer än "damn he's good".

Klockan börjar nu närma sig dansdags och jag slänger lite snabbt ihop en morgongåva medelst en modellleraklump på mina vänners begäran. Den som först i sin helhet kan beskriva hur och vad det föreställde bjuder jag på middag på 28+!

Ca. kl 23:00 packar vi in oss i diverse bilar och beger oss ner mot stadens vattenhål. Givetvis har jag nu åter iklätt mig discokungens alla attribut. Martin Nilsson en fd fotbollsmålvakt från IF Tunabro dyker upp med sin bil. Eftersom vi är 6 personer som behöver skjuts blir det lite trångt och två av oss får krypa in i bagageutrymmet. Martin, som är en rättskaffens man, uttrycker viss tveksamhet över arrangemanget. Detta upphör dock när polisen i sällskapet meddelar att lagtexten lyder "där sätesplatsen är utrustad med bilbälte skall sådant användas" och att det därför är helt okej att skjutsa ett helt kompani i bakluckan om så önskas.

Sagt och gjort, mot Valand på avenyn de begav sig.

På Valand uppsöktes strax dansgolvet och discokungen kunde äntligen visa hela bredden i sin repertoar. Disco blandades med balett som blandades med hip-hop som blandades med mindre hippa hopp. Folk såg på och förundrades. Folk klämde på hans hår. Folk kramade på honom och sa att han var mycket fräck. Folk han kramade på sa att det var inte lite fräckt.

Kvällen var hans, liksom fräckheten och de djävligt trötta benen.

Småflickor, med bröst som pekade åt alla håll i tajta små fodral, försökte splittra gruppen men utan framgång. Okej, dom lyckades nästan splittra Johan Maresch. Men med en näst intill omänsklig viljestyrkan, och en hel del nobben, slet han sig loss och återtog sin plats i discokungens hov.

Folk vi inte visste var de var dök plötsligt upp. Andra, vi trodde oss veta var de var, var borta. Natten uppvisade på detta sätt omissigenkännliga tecken på att den närmade sig sitt slut.

"- Nu skall vi äta hamburgare," sa Fredric Ohlson bestämt, och sällskapet fann förslaget gott.

Tobias Svensson, Sami Zinad, Johan Maresch, Jonas Nilsson, Fredrik Altenstedt, Fredric Ohlson var de som ledsagade discokungen till sin sista "sexa" som ogift med kamraterna.Hamburgaren smakade precis som en hamburgare skall smaka!

Sällskapet, nu åter mätta och belåtna i sina magar, återtog besittningen av staden och började dra upp planer för den fortsatta verksamheten. Uppskattningsvis 2 minuter senare hade man inplanerat att den fortsatta verksamheten drevs bäst individuellt och i närhet av en kudde.

Efter utbytande av kramar avslutades dagen som den hade börjat, Jonas tog mig under armen och drog iväg med mig till en bil. Fast denna gång åkte vi hem till Guldheden.

Väl hemma konstaterade jag att discokungens kläder saknade vissa för sovandet väsentliga nyckelvertyg, nämligen nycklar.

Efter uppskattningsvis 10 minuters dunkande på sovrumsfönstret öppnades persiennerna såpass mycket så att min älskade blivande hustru kunde få se discokungen för första gången. Hennes skratt klingade vackert i mina öron hela vägen upp genom trapphuset.

Strax hade discokungen åter blivit sitt vanliga jag och krupit ner i sin säng. En lång och fantastisk dag var över efter många dagars beredskap. Samtidigt som det kändes skönt var det också lite tomt.

18 personer hade slutit upp för att med sin närvaro guida mig genom min sista dag som ogift med gänget. Helt fantastiskt! Andra som tyvärr inte kunde fysikt närvara vet jag fanns där i tanken.

Ett stort tack till er alla och framför allt till er som hållit i spakarna! Ni har verkligen givit mig ett fint minne för livet och jag hoppas att jag får många chansen att ge ig.. bjuda igen, menar jag. :)

Älskar er allihopa!

Eder vän Anders Axelson-Fisk


De som var med under dagen var:

Anders Isaksson
Tony Pellikka
Mikael Nolåkers
Anders Dahlberg
Anders Forsén
Fredric Ohlson
Jonas Nilsson
Torbjörn Elfström
Per-Arne Johansson
Tobias Svensson
Niklas Lundgren
Markus Engman
Hans Welen
Jonas Sjöblom
Sami Zinad
Fredrik Altenstedt
Johan Maresch
Ulf Dahlberg