Helena Axelson-Fisk

Tre berättelser från Mellan Östern

av Helena Axelson-Fisk

Brev från Kairo, 1 januari, 2002

Den tolfte december kom vi till Kairo för att fira helgerna: Festen efter Ramadan, jul och nyår. Här debatteras, parallellt med ekonomin och kriget i Afghanistan, Ramadans populäraste egyptiska TV-serie om den gode Hagg Mutwalli som gifter sig med fyra kvinnor och hyser dem alla i rättvis godhet, som det är föreskrivet. Äsch, alla vet ju att det är på låtsas, säger någon. Den är gjord för den arabiska marknaden där alla män gifter sig med flera stycken. De måste kunna sälja programmen, säger en annan. Andra är mer upprörda: Flera av dem som ringer in till programmet Khalik fil beit, eller Stanna hemma, anklagar författaren och skådespelarna för att förolämpa de arabiska kvinnorna och förstöra islams och Egyptens rykte. Men, säger en av mina väninnor, det är många på klubben som säger att om det skulle släta ut rynkorna och få gubben att bli trevligare när han kommer hem på kvällen...Och om vi skulle få bo i såna lägenheter och köpa vilka bilar vi ville...Ja, vaddå?

Diskussionens vågor gick höga även andra delar av arabvärlden: I Irak, enligt tidningen El-Wafd den artonde december, tog en imam tillfället i akt vid en fredagsbön och förklarade för de bedjande att bara de två första av Hagg Mutwallis äktenskap uppfyllde de islamska kraven, de andra två var förkastliga eftersom de byggde på ren lustprincip(!).

Till och med ett tyskt, eller holländskt, eller...ja, något europeiskt, TV-bolag har tagit vägarna förbi för att dokumentera muslimernas dåliga smak när det gäller underhållning och kultur, och är det inte en tillfälligheternas ironi att just denna TV-serie skulle spelas in just detta år?

Men ingen egyptisk TV utan ett klart moraliskt och politiskt korrekt budskap. Därför manar Hagg Mutwalli sin äldste son att inte ta sig fler fruar och förklarar sitt eget beteende med att han så länge var alltför fattig för att kunna gifta sig eller ens bjuda ut en kvinna. Och därför är den sista och yngsta frun en opportunistisk gold-digger, ivrigt påhejad och instruerad av sina föräldrar.

Ännu ett vinnande slag för traditionell, kvinnoförtryckande islam? Mycket möjligt men knappast troligt, som hjälten i en av mina barndomsböcker uttryckte sig. Snarare en Dallas på arabiska: Ett välkommet lustspel i tider av försämrad ekonomi och osäker framtid. Ett lyxproblem förpackat i humor för ett folk som inte finner mycket att skratta åt eller drömma om. Men, som sagt, alla tar inte lika lätt på frågan och kanske kommer Hagg Mutwalli att tvinga fram ytterligare diskussioner och tydligare åsikter kring rättigheter, rättvisa och framtida riktning i relationer mellan män och kvinnor.

Första dagen efter Ramadan åker vi till Sharm El-Sheikh, dykarnas och soldyrkarnas paradis som så länge ockuperades av Israel. En i hotellpersonalen kör ner oss och väskorna till vårt rum i en elektrisk bil och jag passar på att fråga vad som hänt efter elfte september. Verksamheten är nere på 23 procent, berättar han, och hälften av arbetsstyrkan har fått åka hem. Under helgen, är det fullbokat av egyptier som firar fastemånadens slut men sedan...Ingen förväntar sig någon tillströmning av andra turister och de som fortfarande har jobb måste hem. Restaurangerna jobbar på halvfart lunchen är antingen en buffe för närmare 400 kronor eller rumservice. Fiskarna finns kvar i korallreven rakt nedanför gångbryggan men det är kallt och blåsigt och vi åker hem en dag tidigare än beräknat.

Några dagar senare vänder vi åt söder och åker mot Övre Egypten, terrorismens högborg under tidiga nittiotalet. Polisernas bevakningsstationer är fortfarande kvar, men till skillnad från några år tidigare är det ingen som stoppar oss och undrar vem som ska beskydda mig. Det är slut på terrorismen i Egypten, åtminstone för några år, till dess att nästa generation har vuxit till sig och minnet av turistmassakern i Luxor 1997 tynat bort, om inte ledarna lärt sig dela med sig av livets goda och/eller beslutsfattandet innan dess.

Det är i Övre Egypten man på allvar påminns om att Egypten är ett tredje-världen land med alla dess problem. Vattenpumparna som står med jämna mellanrum i byarna reflekterar både solstrålarna och det faktum att de flesta ännu inte har rinnande vatten. De teglade husen vittnar om högre standard, trångboddhet och hur den odlingsbara jorden försvinner för att ge utrymme för de nya generationerna. Men luften är friskare och marken förtrollande grön. När man nu har ro att lägga märke till det. Vägen är en förbiilande mardröm av bussar, stora taxibilar, lastbilar, åsnor och hästar som alla kampas om utrymme och fart. Ett tecken på att vi lämnar Kairos relativa rikedom bakom oss är bristen på privatbilar vi är bara en fem, sex stycken på denna väg.

Det syns få barn i byarna, ända till dess vi börjar närma oss vårt mål och den ena skolan efter den andra slutar för dagen, eller tar en paus inför eftermiddagsskiftet. Bara unga pojkar, sabbi, som hoppar av skolan och istället arbetar vid bensinmackar eller verkstäder är ett stående inslag. Hur många flickor som hålls hemma för att hjälpa sina föräldrar eller skickas in till stan som pigor ser man inte från vägen, man bara vet att de finns. Men skolbarnen dominerar mitt intryck, uniformerade i brunt eller blått med tunga väskor hängande på ryggarna. Utbildning, utbildning, utbildning...Den enda lösning som visat sig fungera. Men här är varje grupp väskbehängda skolbarn lika mycket ett hot mot dagens knappa resurser som möjliga resurser i framtiden.

Den första dagens morgon kliver jag ut på balkongen för att njuta av dagens första kopp kaffe. Nattkylan hänger fortfarande kvar i luften men solen har hunnit stiga upp till palmtopparna och lovar annorlunda. Samtidigt som jag kupar händerna kring koppen för att värma dem kommer några flickor till stentrappan som leder ner till vattnet från andra sidan. De kommer för att tvätta i nilfårans kalla decembervatten. Jag står insvept i min yllesjal med fötterna instoppade i varma tofflor och ser dem kliva barbenta upp och ner för trapporna med det ena plagget efter det andra. Några pojkar gör dem sällskap och spelar uppmuntrande rytmer på något plastigt eller plåtigt. Tänk, säger min svärmor, det där är deras utflykt, ett sätt att få komma ut ur huset. Senare på dagen, strax efter lunchen, åker vi in till stan och ser grupper av färgglatt klädda kvinnor som gnider alumniumkärlen tills de glänser i solen. Det är varmare, men inte tillräckligt varmt för att jag skulle vilja stå med benen i vattnet och skrubba kastruller. När jag kommer hem hälsar Suad på. Hennes hand är som en isbit. Jo, hon har också haft tvättdag. Tre barn, jag vet hur det är...

Men det gör jag naturligtvis inte. Jag förstår varken den gemenskap det gemensamma tvättandet skapar, eller hur den vardag ser ut som gör kvinnornas kallvåta slit till en utflykt och en möjlighet att möta världen. Jag vet dock bättre idag än att med absolut säkerhet föreslå tvättmaskiner eller tvättstugor som lösning: Kvinnorna kan förlora i kollektiv styrka och näring med varje modern uppfinning de skaffar sig. En tvättmaskin och rinnande vatten kan ge männen rätt att kräva att deras hustrur eller döttrar över huvud taget inte lämnar hus och land, förutom när de går till skolan, naturligtvis. Och sedan...Jag vet inte hur många student eller universitetsexamen som blöts upp av Nilens vatten när döttrarna återvänder till tvättens stentrappor efter skolans slut och arbetslöshetens inträde, jag bara antar att det är en hel del. Och att det lär bli fler.

Annat som slår mig är det pittoreskt exotiska i denna eviga ögonblicksbild från Afrika; Mörka kvinnor, tungt rinnande vatten, palmer, färgglada kläder, myller i bakgrunden...Varenda turistkatalog vet att förhärliga kontrasterna mellan stad och landsbygd, åsna och Mercedes, och bortse från den orättvisa som ger upphov till dem. Jag är glad så länge jag kan skryta med att i Sverige är varje småstad den andra lik, och inte alltför olika storstäderna. Monotoni är för mig lika mycket, eller mer, ett tecken på relativ rättvisa som på fantasilöshet.

Århundradets kärlekssaga

Så där står jag i mina svarta kläder i den gassande solen utanför Emirates Towers Hotel, där många allvarliga män och kvinnor har diskuterat hur araberna ska göra för att bli hörda i väst, och skriker i telefonen för att bilen ännu inte har kört fram. Jag hörs. Jag är även arg, varm och hungrig. När taxin äntligen kommer fram hoppar jag in och tycker till. Chauffören tycker tillbaka och berättar om många ingångar och ovetande hotellpersonal men han lovar att han ska stanna så jag kan köpa en burgare på vägen. Och eftersom jag inte längre är varm, tack vare bilens luftkonditionering, och inte längre arg, eftersom jag snart ska få mat, så blir jag istället nyfiken. Min unge chaufför pratar bra, flytande, mjuk arabiska men med brytning. Så jag frågar varifrån han kommer och när han svarar Pakistan undrar jag hur det kan komma sig att han pratar så bra arabiska. Hela hans ansikte lyser upp vid frågan. Han är gift med en iranska, förklarar han stolt. Att han är lycklig ser jag men jag förstår inte vad iranskan har med hans arabiska att göra: Pratar inte hon persiska? frågar jag men nej, hon pratar arabiska för hon har aldrig bott i Iran. Han plockar fram ett litet passkort på en ung, allvarlig och ganska alldaglig kvinna. Ma sha Allah, säger jag, för man säger inte till en man vars ansikte lyser upp bilen som en hundrawattslampa att hans kvinna är alldaglig, och ma sha Allah betyder att jag är så tagen av hennes skönhet att jag skyddar henne från onda ögat genom att bekräfta att detta var Guds vilja. Ma sha Allah, således, och sedan fortsätter jag men hon är så ung... och här, mina vänner, får jag höra århundradets kärlekssaga. I en och halv timme pratar den unge mannen oavbrutet, med avbrott för när jag köper min burgare, och två mycket irriterande telefonsamtal.

Han blev varse henne för sex år sedan, när hon fortfarande bara var tretton år och han arton. De bodde grannar, med två hus emellan. Han kom inte ihåg längre hur länge de bara tittade på varandra från avstånd, hela tiden medvetna om varandras tider: när hon gick till skolan stod han på balkongen, när han kom hem från jobbet var det hon som stod i fönstret. En dag slogs han av insikten att hon spelade musik på mycket högre volym när hennes mamma och pappa var borta och plötsligt visste han vad han kunde göra, vad han skulle göra. Nästa gång han hörde den indiska musiken strömma från två hus bort slängde han sig nerför trapporna och bort till deras hus. Han bad hennes lillasyster hämta ett visst band som han ville lyssna på. Hon kom snart tillbaka med ett band i handen. Han tog bandet och skyndade hem, uppför trapporna och in i sitt rum. Med dunkande hjärta, som inte hade med springandet att göra ,öppnade han fodralet. Där, på en bit kartong, fanns det första meddelandet från hans blivande fru. Han satte på musiken, riktigt högt, skrev svar på hennes brev och så fort han rimligtvis kunde var han tillbaka hos lillasystern och tackade för lånet. Så började nästa steg i deras förhållande med många, många meddelanden som smugglades av den yngre systern. Så småningom fick hans älskade även hans mobiltelefonnummer så hon kunde ringa.

Med tiden förstod alla i hennes familj att de skrev till varandra men de visste också att han var en troende muslim och bra karl som var hemma om kvällarna och ofta bad i moskén. Icke desto mindre skickade de henne plötsligt till Iran och flyttade själva, utan att tala om vart de tog vägen. I tre års tid vägrade han att åka hem till Pakistan för att slippa gifta sig med mammans utsedda brud. I tre års tid väntade han utan att veta om hans väntan skulle leda till någonting. Så en dag ringde hon. Hon berättade att de bodde i ett område i Ras Al Khaima och sa att hon skulle ringa igen. Inte ett ord om vad som hade hänt eller varför hon väntat så länge med att ringa men han var nöjd med att veta var hon fanns och att hon hade ringt.

Inte alltför lång tid efteråt fick han en kund som skulle från Abu Dhabi till Ras Al Khaima. Han tog med glädje på sig körningen och när han hade släppt av kunden åkt han runt i Ras Al Khaima ända till han kom fram till det område hon sa att hon bodde i. Han frågade några smågrabbar som spelade fotboll var hennes bror bodde och fann att deras hus låg precis vid fotbollsplan. Han vågade sig dit och blev välkomnad av henne mamma.

Han träffade inte henne den gången men den där två och en halv timmes-resan mellan Abu Dhabi och Ras Al Khaima blev allt vanligare. De pratades vid på telefonen nästan varje dag och så fort hon sa att hon hade möjlighet att träffa honom åkte han upp. En gång tog han med sig väckarklockan och sov i bilen för att kunna träffa henne klockan sex på morgonen.

Hennes familj i Iran skickade den ene friaren efter den andre och hon avvisade dem alla. Till slut sa hon som det var: Det fanns bara en man hon kunde tänka sig att gifta sig med och de alla kände honom. Hennes äldre bror kunde ha slagit ihjäl henne om inte hennes far till slut hade gått emellan och krävt att de skulle ringa hennes unge pakistaner. Hon ringde och bad honom komma för att hennes far ville tala med honom. Han åkte med tungt hjärta och utan att tala om för någon vart han skulle. Han visste inte om han skulle komma levande tillbaka och ville inte att hans syster skulle få några problem på grund av honom. När han kom in i husets majlis fanns hennes far, bröder, en morbror och en kusin där. Och hon, sönderslagen och förgråten. När hon såg honom sprang hon fram till honom, ställde sig vid hans sida och kramade hans arm med båda sina.

Det blev kanske inte den äktenskapsförhandling han hade fantiserat om men där satt han med den kvinna han älskat så länge och utsattes för frågor som han inte behövde besvara. Hon hade tänkt på allt. Hon ville inte ha guld och inga nya kläder. Hon behövde inget hus de kunde bo hos hans syster. Hon brydde sig inte om att hennes systrar minsann gift sig med rika emirater, hon skulle antingen gifta sig med den här mannen eller ingen alls. Så småningom, främst tack vare hennes far, kom de fram till en överenskommelse. Han skulle få gifta sig med henne. Om han kom tillbaka med vittnen och allt nästa dag på morgonen. Klockan fem på morgonen väckte han sin systers hushåll, klockan sex satt de allihop i bilen: Han, hans syster, svåger och ett vittne till. Klockan åtta var de åter i brudens majlis.

De gifte sig utan någon större ceremoni för fyra månader sedan. Jag hade bröllopskorten med mig här...tog ur albumen bara för några dagar sen. Jag gjorde jättefint i rummet hos min syster och hyrde en fotograf som spelade in allt på video...Varje dag när jag vaknar på morgonen och ser henne bredvid mig väcks min kärlek till liv igen, fast starkare än dagen innan. Och hon säger att jag på fyra månader har fått henne att glömma den kärlek hon fick av sin familj i nitton år.

Hans familj är lyckliga, men framför allt medvetna om vilket offer hon har gjort för hans skull. Hans farbror, som bor i Kuwait, ringer nästan varje vecka för att se om hon har något att klaga på. Hans syster, som har sex barn, låter henne inte ens komma in i köket för att hjälpa till och städar dessutom deras rum.

Jag vet inte varifrån en outbildad taxichaufför från den konservativa Pashtu-stammen, ni vet, som i Taliban, får sin bild av kärlek men jag vet att den är vacker och jag är glad över att få ha tagit del av den. Må ni alla vakna och känna att den kärlek ni känner idag för människan vid er sida är starkare än den var igår.

Ormfångaren i Samalout

Det är mycket jag vet inte är sant. Som att det finns tomtar och troll och maror och vätter och älvor och alver. Mycket som inte kan vara sant av biologiska eller fysiska anledningar, också. Som att ormar hör när man pratar med dem. Finns inte och går inte. Men ibland verkar det som om tron kan göra verkligheten så tunn att den upphör att spela roll. Och precis som humlan inte vet att den helt enkelt inte är konstruerad för att flyga och därför fortsätter sina brummande luftfärder så vet inte egyptierna, till exempel, att det är omöjligt för män att prata med ormar . Därför anlitas fortfarande ormfångarna för rensa hus och gårdar på orm. Och en gång fick jag vara med...

Dagen var till min ära. Min svärmor visste att jag aldrig hade sett en ormfångare. Men dessutom hade några av hennes systrar haft orm i huset bara några månader tidigare och min svärmor skulle sova mycket lugnare om hon visste att huset var genomsökt. Det var en stor händelse hela byn fanns plötsligt på gårdsplanen, barn och vuxna om varandra. Ormfångaren själv var en reslig karl med ännu resligare mustascher. Han hade en kornblå gallabiyya på sig med långa strutärmar och matchande turban och sjal. Klädd som en förman, eller till och med inspektör. Han kom in i huset med en säck under armen och presenterade sig med en stolt bugning. Sedan, snabbt och oväntat, skakade han ur påsen för att visa att han inte gömt några ormar i den och drog gallabiyyan över huvudet och förklarade där han stod i sina vita shorts och linne att han var villig att låta sig visiterad för trovärdighetens skull. Min svärmor förklarade att det inte behövdes, absolut inte, och att han omedelbart skulle ta på sig kläderna igen. Hans medhjälpare, jo han hade en sådan, men jag kan inte alls dra honom till minnes, utom i just detta: Hans medhjälpare räckte över hans plagg och snart nog var ormfångaren klädd igen.

Så var vi igång. Knappt hade han hunnit vända sig mot dörren igen förrän han stämde upp sin röst och halvt sjöng, halvt deklamerade sin ramsa: Han, en av Jaafars söner, Bin Jaadar, som fått i gåva av Gud att närma sig och finna ormarna, som letat och funnit ormar, ett yrke som gått från fader till son i generationer, som lovade att inte skada och inte döda de ormar som hörsammade honom, som krävde att, i enlighet med Guds avtal, ormarna inte skulle skada eller döda honom, han fanns nu i huset och ville veta var ormarna fanns. Så kallade han och när han tystnade stod vi alla i nyfiken förväntan några sekunder. Sedan hörde vi ormens skrik.

Jag vet fortfarande inte om ormar kan skrika. Jag tror inte det. Så jag tittade på medhjälparen, som ju kan ha buktalat. Så kallade Jaafars son på nytt på ormen och besvor honom att visa sig. Ormen svarade igen. Och medhjälparen måste ha varit mycket skicklig, om det nu var han. Skriket kom från en punkt precis under och bakom trappan. Mellan det gamla gasdrivna kylskåpet (av märket Electrolux) och den betydligt modernare frysboxen, in mot väggen...Där lät det. Ormfångaren kavlade upp sin breda ärm, tog två snabba steg mot trappans baksida och böjde sig snabbt ner i och mot mörkret där bakom. När han reste på sig igen hade han en orm i handen. Och medhjälparen stod kvar, långt borta från händelsernas centrum. Återstod att de planterat ormen innan Bin Jaafar hade skakat ur säcken. Sålunda lugnad av min egen rationalitet och smarthet såg jag hur ormfångaren lade ormen om min svågers hals och läste för honom. Ahmed skulle aldrig skadas av en orm, lovade han, efter det där. Sedan lade han ormen i den säck han tidigare skakat ur och hans medhjälpare slängde den vårdslöst över ryggen.

Så fortsatte vi genom huset. Bin Jaafar sjöng på alla våningar och i alla rum men ingen orm skrek tillbaka. Lugnade och misslynt besvikna gick vi ut på gården, där hela byn fortfarande väntade. Ormfångaren ledde oss in i köket, som på den tiden huset byggdes, och i den klassen husägarna tillhörde, byggdes utanför huvudbyggnaden, på det att herrskapet inte må störas av slammer och lukter. Nu trängdes inte bara vi som sov i huvudbyggnaden utan alla andra runt Bin Jaafar, som sjöng för ormar och människor med stark röst. Som svar han två ordlösa, vokallösa skrik, från två röster. Två röster, två ormar, alla hör det, och ungarna vet varifrån det kommer: Ett rum i förrådslängan mellan huvudbyggnad och stall. Bin Jaafar går till rummet men det är låst så han kommer inte in. I väntan på nyckeln kallar han på ormarna igen och fick åter svar av två distinkta röster.

Logiken dikterar naturligtvis att kan ormar skrika så har de även olika röster. Jag var fortfarande upptagen av den första frågeställningen kan ormar skrika? och helt oförberedd på den andra. Nu tvingades jag ta två problem under beaktande. Fler medhjälpare, slöt jag mig till. Någon eller några som smugit genom byn under natten och antingen mutat sig till att inte bli upptäckt eller ändå lyckats ta sig förbi hundar och annat löst som är ute och stryker, klarat sig, i vilket fall, planterat ormarna, och sedan legat på vakt i många timmar för att kunna svara när ormfångaren kallade. I just det här rummet gömde sig alltså två män eller kvinnor, eller för all del barn, som legat och bara väntat på att få skrika ormskriket en gång till. Så tänkte jag medan Madiha vaggade iväg till huset och något skåp för att leta rätt på nyckeln. Medhjälpare... Många medhjälpare!

Bin Jaafar schasade bort Madiha när hon vill öppna dörren och förklarade hur farligt det kunde vara. Bara en ormfångare skulle finnas i där nu. Han öppnade och kallade. Ormarna svarade och åter gjorde han den där hastiga, framåtskjutande rörelsen med kropp och arm. Den här gången dinglade en kobra från hans hand när han reste sig upp.

Nog för att även den första ormen varit giftig ormfångaren hade sprutat ut lite gift för att visa oss hur det går till, men en kobra är ändå en kobra. Senast jag såg någon var högt upp på murarna runt ett heligt tempel och torg i Saqqara utanför Kairo. Med bara någon meters mellanrum reste sig de utspända kropparna. Det var mäktigt att se dem, även om de var i sten. Denna lilla broder var i högsta grad levande.

Ormfångaren lade kobran på marken istället för i säcken. Den reste sitt huvud och vaggade utspänd överkroppen fram och tillbaka. Jag lyfte upp min dotter och satte henne på mina axlar. Så plötsligt började kobran röra sig, mot människorna. Hela den stora församlingen hytte med pekfingrarna och skanderade Det finns ingen Gud förutom Gud, La illaha illa Allah. Men inte jag. Både för att jag är kristen och för att jag inte tror på sånt. Gud, min Gud, fungerar inte så. Dessutom är jag en modern, rationell varelse, min kristenhet till trots, så jag vet att ormar inte fungerar så. Och ormen kom rakt emot mig. Rakt emot mig.

Mitt kristna men ändock rationella jag fordrade att jag skulle stå kvar och låtsas som om ormen var på väg åt något helt annat håll, så det gjorde jag. Medan paniken sakta växte i mitt inre och jag undrade om Gud skulle acceptera en konversion även under dessa omständigheter eller om jag möjligtvis kunde lura ormen genom att skrika La illaha illa Allah jag med, och i såna fall hur Gud skulle ta det. Sedan kom min svärmor och flera av de andra och hytte med fingrarna framför mig och skrek att det bara finns en Gud och ormen avstannade i rörelsen, medhjälparen plockade snabbt upp den och lade den i påsen med den första ormen. Ingen såg på mig men jag anar att alla de som var med fick sin tro ytterligare bekräftad den dagen. På både ormfångare och Gud!

När Bin Jaafar konstaterat att alla var tillräckligt och erforderligt skrämda och uppjagade gick han tillbaka till rummet och hämtade den andra ormen. Inte en kobra utan samma sort som han fann under trappan i huset. Jag slängde mig fram till rummet och kikade in. Enligt Madiha hade det inte öppnats på fler år. Det var tämligen ljust där inne från det trasiga taket och kanske ett fönster. De hade kanske tagit sig in den vägen, på något vis... Jag undrade om Madiha var en av de hemliga medhjälparna.

Nej, det gjorde jag inte. Jag hade kapitulerat, mer eller mindre. Jag följde efter Bin Jaafar, tillsammans med hela byn, och såg när han plockade fram en orm ur gäststugan Den här är skadad, sa han redan när ormen skrek. Och mycket riktigt hade ormen ett stort sår över ryggen. En spade sa ormfångaren. Stackarn! Så gör aldrig jag! Två till vid generatorn. Där stannade vi och klappade orm, Sara och jag. De är lena och varma. Vi tyckte om det.

Sista ormen hittade ormfångaren i en rishög. Den bet sig fast i hans hand och lät sig dras med upp i bettet, precis som en fisk. Sju eller åtta fiskar på hela dagen. En bra fångst. De skulle till universitetet i Minya där deras gift används för att göra motgift. Bin Jaafar var nöjd, min svärmor var lugn, jag var imponerad, men min dotter hade fått sig en tankeställare: Vi var i badrummet hon och jag för att göra oss i ordning innan vi gick ut. Hon kanske satt på toaletten och jag stod vid handfatet, eller tvärtom. Och Sara höll ögonen på den stora tvättkorgen som stod vid fotändan på badkaret och sa "Tänk om alla ormarna inte svarade"?

Helena Axelson Fisk