Jösse härads och
Glava Glasbruks kultur
© Lorens Axelson
Lite olika skratt
Varje härad har ju sin egen kultur,
vilket speglas i deras
historier. I Jösse härad favoriseras två slags historier. Den
korta , som gärna ska lämna lyssnaren i ett tillstånd av
tveksamhet och gärna med de stumma frågorna; ´vad betydde
egentligen det där?´. Var det inget mer? Sådana lyssnare
bidrar ofta till stämningen med s.k fördröjda skratt. För
det andra den utbroderade skrönan, som vinner jössehäringens
hjärta med sitt fantasteri. Ofta skrattar den ovane för tidigt,
för att han/hon för sent har upptäckt att det låg ett drag
av sanning i skrönan. I denna avhandling ägnar vi huvudintresset
åt den första typen.
Glasblåsarna
och Branting
Budet om Hjalmar Brantings död spred
sig i hyttan år 1925. En
grupp glasblåsare kommenterade statsministerns bortgång och
uttalade sig i beundrande ordalag om den vördade
arbetarehövdingen. Adolf Åberg gjorde sin kommentar och sa: - "Dä va allt ett gôtt hôvve på den kärn. Ett sånt skulle en ha!" Theodor Sötterman svarade: "Ja, du kan ju byte. För nu klarer han sej mä dett!"
Ärland Segersten
och Herbert von Karajan
Ärland Segersten var förläggare i
Stockholmstrakten, men hade
sitt hjärta kvar i Glava. Här myntade han under 1970-talet sitt
egna slagord: "Hela Glava ska leva!". Han fanns över allt, hans
entusiasm var överväldigande, hans förmåga att samla in
pengar frivillig muskelkraft var legendarisk. Han var enbart trogen
sin vision.
Glava Glasbruk fick sin del av hans energi. Han var drivande när Glavagillet i Stockholm smidde planer och formulerade visioner för hembygden. Föreningen Bruksgården föddes i det gamla brukskontoret, som Ärland, Helge, Josefin, Per-Erik Oldén, Yngve och Hjördis Pettersson, Erik Svensson med flera köpte in och renoverade.
När Föreningen med hjälp av kommun,
stat och EU
köpt hela fabriksområdet och Bakerstôga hade vi
också fått tillgång till en nyrenoverad lokal för
konstutställningar. Den fick namnet
Ärlandhallen. Ärland tackades och många framförde
sin beundran över att han hunnit vara med över
allt. För att betona hur mycket han betytt sa någon: Anders farfars
föräldrar
Anders farfars föräldrar Axel
och Mia Fisk var mycket aktiva i Missionshuset i Glava
Glasbruk. För Mias del innebar det att hon ofta fick bjuda
besökande evangelister på mat efter gudstjänsten. I regel
blev det stek med brunsås och kokt potatis och det var hon duktig
på att tillreda.
*** Mia hade en bror, som hette David och han var som en av kavaljererna i Gösta Berlings Saga. En stor och ståtlig musikant, glad i mat och ädla drycker fick hans namn leva vidare genom Anders äldre bror. Han höll reda på vilka söndagar Mia skulle ha middagsbesök gjorde sig gärna ett ärende dit på förmiddagen. David och steken
Mia dukade fram och lät David smaka
på steken och David åt med så stor aptit att Mia blev rädd
att det blev för lite kvar. Hon sa: - "Ta lite potäter te kötte David." Varpå David svarade: - "Nä, det ska jag allt säge dej Mia att den sôm inte kan äte dette utta potäter, han skulle inget ha."
David och
grannfruns försvunna tax
David var storfiskare och fiskade
både sommar och vinter. Båten hade han där Glasälven
rinner ut i Glafsfjorden. En vinter gick grannfruns tax genom isen ute
på sjön och blev borta. David lovade att hålla ögonen
öppna. Några veckor senare satte han ut gäddsaxarna och gick
en morgon ut för att vittja dem. Två av saxarna hade slagit igen
och David började dra upp fångsten på den ena av dem. Han
berättade: - "Du förstår", sa han. "När jag fick upp gäddan, var jag tvungen att sätta mig på sparken en stund." - "Var den så tung?" sa jag. - "Nej", sa David, "men den hade taxens halsband runt huvet, så det feck kärringa tillbaka." - "Å hur blev det med den andra saxen?" frågade jag. - "Jag hade otur med den", sa David. "När jag hade fått ôpp 35 cm av gädda över iskanten hade ögona inte kommit opp än, så släppte jag na´ tebaka."
David och
den grillade gäddan
David fick vara med om säregna saker
på sjön. Han hade ju
bara en eka att tillgå. Att de fiskar han fick på kroken var
stora, visar ju historien här ovan. Ibland tyckte David att han
behövde en snabbare båt och hans motivering är
slående. "Du förstår", sa han. "Jag satt ute på viken och
metade. Jag såg ju att de skulle bli åska, men jag tänkte att
det nog drar fort över. Så jag satt kvar. Plötsligt fick jag
ett rejält napp och samtidigt som flötet stack iväg slog
blixten ner i spröt, följde reven ner i vattnet och
försvann. Då slutade det dra och jag tänkte att den tog
väl fisken med sig. När jag började dra upp, så kände
jag att det ändå hängde något där. När jag fick upp
kroken, så satt det en gädda på.""Och du", fortsatte David, "gädda var grillad och klar."
David och Lennart
Hyland
Nån gång i mitten av 50-talet eller
början av 60-talet kom Lennart Hyland till Arvika Folkets Park med
sitt program
"Karusellen". Hyland hade hört talas om Arons David, att han var
duktig gitarrist, historieberättare och en mästare på
skrönor. Alltså bjöd han honom att vara med i programmet. Jag
fick uppdraget att skjutsa David till Arvika och i det uppdraget
låg också att se till att han inte var mer än salongsberusad
när han kom dit.
Allt gick bra. Jag hämtade David och gitarren och vi åkte. Hyland tog emot honom och de pratade sig samman, justerade mikrofoner och bestämde tidsramar för intervju och spelning. Programmet startade och David väntade i kulissen tills det var hans tur.
Publiken jublade när de såg David på
scenen tillsammans med Hyland. David var nervös och Hyland skulle
hjälpa honom på traven. Publiken jublade, Hyland mådde bra. David tog gitarren och spelade ett stycke av Segovia.
David och katetern
David blev äldre och drabbades av de
nedbrytande processerna. Ett
inslag i dem var att han fick allt svårare att kasta vatten. När
det blev för svårt fraktades han till Årjängs sjukhus
för
besiktning och hjälp. Det var mycket folk där och
sjukvårdsbiträdet klarade inte att föra in katetern, som
skulle lätta på övertrycket. När inte heller
sjuksköterskan klarade det kördes han ut i kön, där han
lämnades med verktygen kvar på filten.
En grann kvinna från Vissle passerade kön, men stannade till när hon fick syn på David. Hon hälsade och frågade varför han låg där och David talade om hur det var. Hon frågade om hon fick försöka få in katetern och David svarade: - "Dä står fritt för vem som helst dä, te pröve dä."
Fisken och korpen
På Glava Glasbruk fanns
familjenamnen Fisk och Korp. Brudgummens farfarsfar Axel var yngst av
13 syskon och hans bror Johannes var äldst. Så föll det sig
en gång att Johannes Fisk och en av korparna hade följe till
arbetet och man hade bråttom. - "Rör på fenera", sa Korp. - "Har du så brått, så kan du flyge före", sa Johannes.
Gammelfarmor Mia
och argentinaren
Mia hade gott minne. Vid ett
tillfälle gästades Missionshuset av en evangelist från
Argentina. Han hette Palome och kring köksbordet diskuterade vi hur
man skulle kunna minnas namnet. Verna, en av Mias döttrar sa: "Om
man tänker på ´Palmolive´, så kommer man nog ihåg det."
Efter många år satt vi och
pratade runt köksbordet igen. Av någon anledning började vi
prata om den där evangelisten. Ingen kom ihåg vad han hette, men
då sa Mia: *** I släkten Axelson Fisk har den kulturella bearbetningsprocessen av historier pågått i generationer. En del har blivit skapare av historier, andra berättare, några sysslar med förbättringar medan alla ansvarar för import av historier.
Faster Naima
Faster Naima var Herberts yngsta
syster och när hans fru, min mor,
dog i samband med att jag föddes, så flyttade Naima in och tog
hand om mig och brorsan. Hon hade gåvan att genom sitt skratt
förbättra historier och med att dra en barmhärtig slöja
över en historia genom att inte skratta. Hon var dessutom
rådgivare och kunde på ett mjukt sätt säga: "Å, skratta
du, för det där är roligt det."
Faster Naima
Naima arbetade många år som kokerska
på skolbespisningar i
Karlstad. Hon var som sådan ansvarig för planering, inköp och
tillagning av specialrätter för elever och personal som
krävde särskild diet. Hon blev därför tidigt medveten om
matens betydelse för hälsa och ohälsa. Hennes intresse för
denna typ av verksamhet framgår också av hennes
favorithistoria.
Bondmoran rustade för gästabud i samband med slakten och både drängar och pigor engagerades i förberedelsearbetet. Bondmoran passade på tillfället att undervisa dem om sin verksamhet på gården, gästabudens betydelse för grannsämjan och för hennes egen status som matmor på gården. En av pigorna skulle hjälpa henne med dukning av bordet. Vid genomgången tog hon särskilt upp sockertångens betydelse för dukningen. Hon påpekade för pigan att karlarna efter allt öl och kaffe ofta måste gå ut för att uträtta sina behov. De brukade då går runt kuten på ladan och göra det. Sedan kom de tillbaka in och tog socker till nästa kaffekopp med sina smutsiga fingrar. Pigan förstod att det var mycket snuskigt och lovade att komma ihåg att ta fram sockertången. Gästabudet började och efter någon timme började gubbarna gå runt knuten på ladan. När bondmoran inbjöd kaffebordet och gästerna lät sig väl smaka. När påtåren serverades märkte hon att sockertången saknades i skålen. Hon ropade på pigan och sade till henne att ta fram sockertången. Pigan sa att hon redan tagit fram den och hängt den på spiken vid knuten på ladan.
Herbert och
pastorerna på röjningsarbete i Västra Ämtervik
Som vapenvägrare placerades fader
Herbert under kriget på sjukvårdsarbete och
skogsarbete. Som pastor ansågs han ha stor betydelse inom
fältsjukvården och hans rykte som skicklig skogsarbetare kunde
med fördel användas vid olyckor av skilda slag.
År 1946 flyttade familjen Herbert till Karlstad där han fått en tjänst som pastor i Betlehemskyrkan. Några år senare blev han distriktsföreståndare i Värmland, vilket inom Svenska Missionsförbundet närmast kunde jämföras med biskopen i Svenska Kyrkan. Fader Herbert, som bar med sig sina världsliga erfarenheter, tyckte att distriktet behövde en ungdomsgård och engagerade sig i inköpet av en gård i Västra Ämtervik där Ungdomsgården Fryken etablerades. Det krävdes mycket röjningsarbete på tomten och pappa engagerade distriktets pastorer och evangelister för att röja. De samlades och utrustade med yxor och sågar drog de med hängiven entusiasm ut i skogen. Efter någon timme kom budet till Herbert att en av dem huggit sig i näsan. Han skulle kvista en träd och hade kommit upp i huvudhöjd. När han högg in mot en gren studsade yxan tillbaka och högg honom i näsan. Det blev transport till Sunne sjukstuga där näsan syddes och plåstrades innan han sändes tillbaka till skogen. Arbetsledaren Herbert samlade sina styrkor och förklarade att man måste vara försiktig om man måste kvista ett stående träd, men att huvudregeln alltid var att kvistning görs sedan trädet fällts. Alla förstod detta. Arbetet fortsatte och efter ytterligare någon timme kom budet att en av evangelisterna huggit sig i ändan. Herbert ilade till arbetsplatsen där en Herrens tjänare stod ymnigt blödande från ändan. Det blev ny transport till Sunne för att sy och plåstra om. Läkaren tillhöll arbetsledaren att överväga om inte det aktuella röjningsarbetet borde avslutas. Väl tillbaka på arbetsplatsen samlades styrkorna åter för en demonstration. Den skadade evangelisten fick visa hur det gått till. Han berättade att han skulle kvista en gran som fällts och att han hade ställt sig grensle över stammen. När han högg av grenen framför sig fortsatte yxan in mellan benen och gick in i skinkan där inne. Missionsförsamlingarna i Värmland Dalsland vidtog inga bestraffningsåtgärder mot arbetsledaren utan framhöll i stället Herberts goda uppsåt. Pastors- och evangelistkåren framförde sina varma tack för den mycket praktiskt inriktade kursen i världsligt röjnings-arbete. Ungdomsgården Fryken tjänade sitt syfte som läger- och kursgård under många år och tusentals värmländska ungdomar har där haft några av sina mest romantiska upplevelser. Lorens är en av dem. Pappa som modell
för hörnskåpet
I salen på Tallbacka hos Mia och Axel
samlades ett antal pastorer
för att äta middag och planera för de fortsatta
missionsinsatserna. Jag var bara tio år och fick fungera som
biträde i köket. När jag bar in grönsaksfatet hörde jag
att de beundrade det väl tilltagna hörnskåpet med sin
kraftigt utbuktande framsida. Stort och mäktigt stod det tyst och
mottog de beundrande kommentarerna. Någon sa:- "Ett väldigt och fint skåp Herbert! Har du byggt det själv?" Jag kunde inte hålla mig utan svarade: - "Nej, det har han inte, men han har stått modell." Jag befriades från köket. Mia och lotsfrun
vid Skasås där det nu är en bro
En av Mias favoriter hade hon
hämtat från en väninna, som var gift med en lots. Tidigare
var vattenleden mellan Säffle och Arvika en viktig väg för
sjöfarten. En dag begärde ett fartyg assistans, men lotsen
själv var redan ute på uppdrag. Skepparn frågade då
lotsfrun om hon kunde följa med och visa var grunden låg på
väg till Arvika. Hon gick med på det och äntrade
skeppet. Efter 20 minuter gick fartyget på grund. Skepparn
vände sig till lotsfrun och sa: -"Nu gick vi på grund." Och lotsfrun sa: -"Ja, skynn er å stak lôss, så ska ja vise er på ett te."
Axel Fisk var
varmt troende och alltid hjälpsam
Han var bl.a. föreståndare
för Missionsförsamlingens Juniorförening på Glasbruket.
En gång var Johan Selander indisponerad för att arbeta i hyttan
och Axel Fisk hjälpte honom hem.
Väl hemma sa Selander:- "Jag vet inte va gôtt jag ska göre i ställe, men kan du inte skrive in mej i juniorföreninga." Axel var lite disträ, vilket å ena sidan oroade Mia och å andra sidan roade oss barnbarn. När han en dag tog en nattskjorta ur, satte den på sig och gick till affären, så tyckte vi att det var lika roligt, som Mia tyckte motsatsen. Likadant när han fernissade köksgolvet och passade på att stryka pallen med det som var kvar, och därefter satte sig på den med orden: "Ja, då va dä klart då Mia."
När brukets isförråd brann
ner tyckte disponenten att det var dags att tala allvar med
Axel. När han stötte på honom sa han:
Axel Fisk - Paul
Peter Waldenström och insamlingen till pansarbåten
I början av 1:a Världskriget inleddes
en insamling för att
kunna bygga pansarbåten Sverige.
I den landsomfattande strid som utbröt om denna insamling stod
kyrkor och samfund splittrade. Saken diskuterades hett i Glava
Glasbruk. Gubbarna på bruket visste att det stod en
strid också i missionsförsamlingen där Axel var en av
företrädarna. P.P. Waldenström var grundare av Svenska
Missionsförbundet och en högt respekterad teolog och ledare. Han
var också grundare av Missionsskolan på Lidingö där en del
av släkten fått sin teologiska skolning. Farfar hade läst
honom grundligt. De visste också att farfar både läste
tidningar och lyssnade på nyheterna på radio och hans omdöme
ansågs därför gott. De pressade Axel på ett svar. - "Vad säger du då Axel ?" - "Jag säger som Waldenström jag." - "Och vad säger han då?" - "Ja, han har inte sagt något än."
Anders farfar
hette Herbert och hans farmor hette Sigrid
Det var ett språkbevarande par med
stort sinne för hur språket fås att leva vidare.
Således fick deras förstfödde namnet Sigbert, vilket enkelt
kan härledas ur deras respektive förnamn. När deras andre son
föddes fortsatte de den inslagna vägen och han fick därför
heta Erbe. När den tredje sonen föddes såg de inga fler
liknande möjligheter. Han föddes däremot
på Lorensbergsgatan och fick därför heta Lorens, vilket han
föredrar framför det kvarvarande konsekventa alternativet
Igri. För detta är jag skyldig mina föräldrar ett stort
tack.
Anders mormors mor hette Terese, ett namn som förs vidare via Anders lillasyster Jenny. Terese var en rundhyllt och piggögd och mycket socialt begåvad kvinna. Hennes man hette Erik och kallades moffarn. De bodde grannar med Axel och Mia, men var inte lika religiöst sinnade som de. Erik var en stor, stark och tystlåten biodlare, som var vakt i Folkets Park. Han arbetade, liksom Axel, som glasblåsare på glasbruket. Fritiden ägnade de åt fiske och var mycket lyckosamma, framför allt med nätfisket på stinta. Deras hem var av olika anledningar en samlingspunkt för många av brukets män och kvinnor. Terese hade Åhlén och Holms katalog, som dels fungerade en väg för inköp och för många ungdomar i hormonstormarna som ett första möte med porrbranschen. Hon höll höns och jag har hittills inte träffat någon som kan steka ägg och potatis på samma sätt som hon kunde.
Farbror Sigbert,
Buana Kibongi och Jonny Evensons möte med den första negern
på bruke
Anders farbror Sigbert arbetade i
Kongo några år i början av 1960-talet. Han skaffade sig
många vänner. Så kom det sig att Glava Glasbruk 1968 fick
besök av Buana Kibongi. En svart man från de djupa kongolesiska
djunglerna. Denne Buana Kibongi stod en varm julidag på bergknallen
utanför Sigberts sommarstuga och tittade ned på viken. Där
satt Jonny Evenson i sin båt och försökte få igång sin
gamla Nikemotor. En trögstartad och opålitlig inombordsmotor,
som man startade genom att dra svänghjulet runt och hoppas på
det bästa. Solen stekte på Jonny Evenson och luften stod lika
stilla som båtmotorn.
Jonny torkade svetten ur pannan och tittade upp mot berget. Det stod
en neger där uppe. Jonny förstod att något var allvarligt
fel, lämnade båten och sprang in i affären där han skrek:
Fisksläktens
representant i akademin
Sigbert är den släkten har
satsat på vad gäller akademiska studier och han har inte gjort
oss besvikna. Som vetenskapsman har han varit noga med
källforskningen för att alltid vara på säker mark. Som
jössehäring bär han dock också på ett annat arv. Vid
ett tillfälle tyckte fader Herbert att Sigbert tog ut svängarna
väl mycket och sa: - "Nä, du Sigbert nu tror jag nog att du tog i." Och Sigberts svarade: - "Men sanningen står sig, om än aldrig så hårfin." Det ordstävet har blivit ett av Feskesläktas klassiker och dess djupaste innebörd begrundas alltjämt.
Fader Lorens och
Rude Wik
Lorens rev ett gammalt
jägmästartorp för att bygga sig en sommarstuga. Torpet hade
skiffertak, som han ville bevara och plockade ner försiktigt. Allt
gick bra och skifferplattorna klarade också transporten till den
nya byggplatsen. Problemet var att det inte fanns så många, som
kunde lägga skiffertak. Den bäste av dem var Rude Wik, som efter
lång övertalning gick med på att göra det. Han var begiven på starka
drycker, Rude. Lorens byggde
ställning och bar upp allt skiffer på taket i slutet av
semestern. Rude kom och började spika fast
skifferplattorna. Lorens stod nedanför för att hantlanga när
det behövdes.
Det var en solig dag i mitten av augusti. Rude hade solen i ögonen och svettades. Han frågade om jag hade en dricka. Lorens gick in i kylen, men där fanns bara en Pommac. Ingen öl. Det var inget Rude ville ha. Lorens tog Pommacen och gick ut till Rude, som nu var svårt ansatt av törst. "Du kan slänga upp´en," sa Rude och Lorens kastade. Rude fångade flaskan elegant och drog snabbt av kapsylen och utan att titta på flaskan satte han buteljen till och lät Pommacen rinna ner den uttorkade strupen. Sedan grimaserade han illa och slängde Pommacen åt skogen. Därefter lämnade Rude taket, lämnade skiffret och verktygen där de låg och åkte hem. Lorens åkte också hem efter några fruktlösa försök att åter engagera Rude för skiffer-läggningen. "Dä ordner jag sen", sa han. Lorens åkte hem. Snön kom och vid jultid ringde en granne till honom och talade om att huset hade kalvat. Tyngden av skiffer och snö hade pressat ner takstolarna och därmed pressat ut väggarna. Lorens fick ge sig väg för att rädda det hela.
Fram på vårkanten letade Lorens efter Rude Wik och var ganska
irriterad när han hittade honom vid ett bygge där han satt på
en stubbe, rökte sin pipa och följde gjutningen av en
grund. Lorens sa:
Lorens - IFK
Kalix , Jesus och fotbollsallsvenskan
Under en 10-årsperiod på 60-70-talet
bodde familjen Lorens
Axelson Fisk i Kalix. Där föddes syskonen Helena, David och
Anders. Pappa Lorens var engagerad i IFK Kalix, som bandy och
handbollsspelare och satt i styrelsen för klubben fotbollssektion.
Det hände sig att IFK Luleå gick upp i allsvenskan och i hela Norrbotten diskuterade fotbollsvänner hur man skulle hjälpa dem att bli kvar där. IFK Kalix hade en spelare, Bosse Strömbäck, som bedömdes så bra att IFK Luleå vill värva honom. Frågan var vad vi skulle begära för honom. Vi hade aldrig varit med om värvningar tidigare och vi tyckte att det viktigaste var att Luleå blev kvar i allsvenskan. Ordförande var Berndt Söderlund och han menade att vi skulle passa på och få in lite pengar till klubben. På styrelsemötet fanns förslag A och B:
A - vi skulle begära 10 000 samt två matcher mot Luleå
vår hemmaplan Furuvallen. Lorens stödde och argumenterade för förslag B medan Söderlund argumenterade för A, men frågan avgjordes när Söderlund framförde följande argumentation: - "Nej vi tjänar ingenting på att vara hyggliga. Tänk på Jesus - en så förbannat fin grabb. Och hur det gick för honom." Inför den repliken var alla chanslösa och Bosse såldes till Luleå för 5.000 kronor. Jössehäringen från Glava Glasbruk fick en gnistrande pärla att införliva i det vackra historiehalsbandet i Jösse Härad.
Lorens möte
med Jössehäringens pålitliga omdöme
Under många år har jag arbetat
med internationella frågor, bla som EU-samordnare.
Som sådan var jag vid ett tillfälle inbjuden till Jösse
Härad för att presentera mina tankar kring varför man
regionen borde internationalisera sin verksamhet och hur det kunde
gå till. . Jag tyckte det gick bra. Publiken tycktes nästan
gripen av mitt budskap. Jag tog därför ut svängarna och sade
en del mycket fantasifullt, men kanske inte särskilt
välgrundat. Publiken och jag njöt. I det läget brukar alla
seriösa föreläsare genomföra en utvärdering av sin
föreläsning. Jag ställde därför frågorna:- "Vad tycker ni? Håller ni med?" Det närvarande kommunalrådet sade: - "Jo, jag håller med. Jag är själv Jössehäring." Efteråt tackade flera av deltagarna för en strålande föreställning. Se, det är ett bra exempel på hur Jössehäringar tillsammans bär kulturen vidare!
Jössehäringen och
Globaliseringen
I globaliseringens tid tvingas denna
kultur möta många främmande och måste därför anpassa
sig. I en kultur där Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Nils
Ferlin, Tage Aurell, Rolf Edberg och Göran Tunström, blott är
krusningar på ytan av ett litterärt och spåkligt begåvat
hav, är det ibland svårt att acceptera nymodigheterna. Ett helt
folk har lärt sig älska kavaljerernas, diktarnas och
historiernas språkdräkt. Ja, dä ä dä finerste sôm
finns, töcker di. Sigberts fru Marianne kanske är den, som
bäst och mycket kortfattat kunnat uttrycka detta när hon 1966
kom hem från 3 år i Kongo. Hon satt vid stugan på Harnäset
och berättade och så sa hon: - "Jag är så glad att jag är född i ett land, där jag förstår språket." ***
För den värmländske
kulturbäraren i allmänhet och för Jössehäringen i
synnerhet är det en viktig del av uppdraget att ge vård, skola
och omsorg åt språket som kulturelement:
Det genuina kulturintresset
grundläggs tidigt och att försvara det egna språket lär
man sig före skolan. En lärarinna i småskolan tog med sig
klassen på en exkursion i naturen. De studerade och namngav träd
och buskar. Nere vid stranden fanns ett buskage av alar och hon
frågade:
Det är enkelt att förmedla
tankarna hos en jössehäring, som möter globaliseringens krav
på ny stavning: *** Jennys lille grabb Gustav är 7 år och har redan visat betydelsen av tidig fostran på det språkliga området. Eftersom han tyvärr tvingas leva sitt liv i Dalarna har han inte någon närmare kontakt med jössehäringens språkdräkt. Däremot har han många och täta kontakter med kurder och somalier. Han har också god kontakt med Lorens och Berits granne Marie, som pratar jössemål som en infödd. Så kom det sig att Gustav skulle tala om för sin mamma att han pratat med Marie, men han kom inte ihåg hennes namn. För att beskriva vem han mött sa han: "Du vet hon som pratar kurdiska."
Marie och den nya välfärden
Det var förresten Marie Lundh, som
snappade upp en historia om
välfärden och introducerade den i vårt arkiv. Hon hade
hört ett par åldringar som satt och samtalade om den nya tiden:
- "Ja, nu kan di göre brösta så store di vill ha dom du." - "Ja, å så finns ju det där Viagra också, men åt Alzheimer kan di inte göre nôe." - "Nej, snart sitter vi där med store bröst och ståfräs, men ingen kommer ihåg varför." ***
Försvaret och omsorgen om det egna
språket är en uppgift för alla. Grabben i skolklassen på
exkursion och Fröding är ute i samma ärende. Fröding
beskriver i Dumt fôlk (Karlstads Tidningen 5/9 1891) om ett
liknande möte som grabben hade. Det är en fin man som frågar
efter vägen till prästgården, som råkade ligga på en
liten ö i en å:
Stackars den som
är dum
Några år senare är Selma
Lagerlöf inne på samma tema i Gösta Berlings Saga när hon
säger: "Stackars den, som är dum! Det är synd om honom, var han är. Och mest synd är det om den, som är dum och bor i Värmland." Västra Värmland lever i symbios med sina norska grannar. Detta präglar också jössehäringens kulturarv språkligt och kulturellt. Den norska språkmelodin passar jössehäringen som hand i handske. Det gör att vissa historier måste berättas på norska för att bli rättvist uppfattade. Ett bra exempel är den följande berättelsen från teaterns underbara värld:
Den unge gutten gick på Oslo
Stadsteater och hade turen att få
sitta intill en pen pige.
Han tenkte "jeg må sige noe til pigen og det må dreje sej om
teater". Han inledde samtalet med att spörje:
Hvordan dör en norsk hjernecell
Av någon anledning har aldrig
Norgehistorier haft någon
framträdande roll i Jösses kultur. En anledning kan vara att
många har släktingar på andra sidan gränsen och
därför undvikit de typiska historierna. Därför finns det
bara två sådana historier i denna krönika.
Vid ett besök i Sollentuna nyligen
träffade jag en gladlynt
norrman. (De är ju i regel glada och särskilt glad blir man av
deras språk.) Vi började prata och jag berättade så
småningom historien om Peer Gynt. Norrmannen berättade att hon
sedan 30 år bodde och arbetade i Rotebro. Han var därför van
vid svenskarnas förtjusning i Norgehistorier. Häromdagen hade
han haft följande dialog med en kamrat:
Vide och Per Wärme
Brödraparet Vide och Per Wärme var
mycket olika. Vide var
utåtriktad och tog ibland hjälp av skogens drycker för att
helt och fullt kunna ta ut svängarna och leva ut sin sociala
energi. Per var mer inåtvänd och försiktig, vilket gjorde att
han blev lätt hypokondrisk och ofta kände sig indisponerad. Han
studerade läkarböcker och alla spalter med rubriker som
"Fråga doktorn" och liknande. Mycket ofta kände han igen
symtomen hos sig själv. Vide blev till slut irriterad och sa:- "Du måste sluta läsa alla dom där böckerna. Jag ger mig fan på att du en vacker dag dör av ett stavfel."
Svensson från Brakerud
I det fallet var Vide lik Svensson
från Brakerud i en historia jag har från Gun Gambring,
f.d Gustafson. Hon var i många år sjuksköterska på
Karlstads lasarett och gick ofta med läkarna när de gick
ronden. De hade en gång lagt in Persson på avdelningen. Han hade
haft svåra besvär med magen, Persson. På salen där Persson
låg fanns också Svensson från Brakerud, en robust och
högljudd buse med svagt utvecklad empatiförmåga.
Persson och hans läkare var oroliga när de väntade på besked från laboratoriet, som fått sig tillsänt en liten knöl inifrån Perssons onda mage. De befarade det värsta. Svensson från Brakerud hade näst intill bestämt sig för sin diagnos. En dag kom beskedet från Stockholm och läkarna blev lugnade. De kunde gå ronden med ett lugnande besked till Persson. Gun Gambring följde som vanligt med på ronden. Läkarna talade med Persson och sade att allt skulle ordna sig, han skulle bli kvitt sina plågor och han skulle snart få åka hem. Persson grät lite glädjetårar och kände sig lycklig över beskedet.
När läkarna och deras assistenter gick
ut ur salen hamnade Gun
längst bak i ledet. Just innan hon lämnade rummet såg hon hur
Svensson från Brakerud lutade sig mot Persson i sängen bredvid
och så sade han:
Watergate och jössehärskan
En jössehäring på besök utanför Jösse Härad
bär med sig sitt intresse för historier och bär dem ofta med
sig hem för att bearbeta dem och lägga dem till rätta för
det specifika kulturklimatet i hembygden. På så sätt verkar
jössehäringen ständigt med att förädla både sitt
eget och andras kulturarv. Följande historier är exempel på
sådan bearbetning.
Sigberts fru Marianne hade utvecklat förmågan att göra om historier. Ofta på grund av att hon kanske inte alla gånger förstod originalversionen, men ändå. Sigbert berättar att han en gång bar hem en historia med rötterna i Watergatehistorien, som så småningom ledde till att president Nixon fick lämna sitt ämbete. Så här berättade Sigbert Nixonsamtalet:
Två damer i Hagfors stannade på gatan
och pratade om Nixon.
Marianne tyckte detta var en särdeles
god historia och lade den
på minnet för återanvändning. Någon vecka senare hade
hon bjudit hem några väninnor och dukat kaffebordet i
köket. Sigbert satt i rummet och kunde inte undvika att höra
när Marianne återanvände Watergatehistorien. Två damer i
Hagfors stannade på gatan och pratade om Nixon: Därpå följde ett gott skratt, men det var endast Marianne som skrattade. Väninnorna förstod inte alls vad som var så roligt. Det gjorde däremot många andra när Marianne berättade hur hon utvecklat historien. Detta visar hur en tämligen slätstruken historia med mycket små medel i händerna på en jössehäring kan bli en bestseller.
Det är minnet se
Nedtecknaren har själv burit hem ett
antal goda historier, som
kan få leva vidare i och genom detta sammanhang. Efter en
tioårsperiod i Kalix (under vilken Anders föddes) blev det
aktuellt att flytta söderut. Valet stod mellan några olika
städer och vi for runt och tittade. Det förde mig så
småningom till Fornby folkhögskola i Borlänge för att
undersöka omgivningarna och känna av stämningar. Det stod och
vägde mellan Jakobsberg och Borlänge och lutade en aning åt
Stockholmshållet under mitt besök i Borlänge.
Söndagen innan jag skulle åka tillbaka mot Norrbotten gick jag på fotboll och såg Brage. Det var en jämn match och Brage spelade bra. I pausen sa speakern att han ville berätta ett par historier.
Jo, det var tre gubbar, 70, 80 och 90
år gamla som satt och pratade. Sjuttioåringen började och sa:
Kalle 100, på elevträffar
Kalle på Kvarnsveden är nu närmare 100
år gammal och
därmed väl igenkänd. En av hans vänner berättade att
han en dag åkte hem från Stockholm och när han kom till sin
plats på tåget, så satt Kalle där, så han frågade
hur det kom sig att Kalle var ute och åkte hem med
Stockholmståget.- "Jo", sa Kalle, "Vi som slutade på Kvarnsvedens skola samma år brukar träffas en gång om året i Stockholm." Detta svar sjönk sakta in i vännen, som efter en stund sa: - "Men ni kan väl inte vara så många kvar längre." - "Nej", sa Kalle, "De sista fem åren har jag varit själv." För mig som jössehäring har sådana historier lika stor betydelse för val av bostadsort, som om det finns ett jättestort köpcentrum, McDonald, Högskola och High Tech på plats, men så är jag ju pensionär också.
Ett annat bevis på jössehäringars
strävan mot att göra
språket allt mer fulländat ser man i deras bruk av positiva respektive
negativa kraftord. Således finns förstärkningsord att
tillgå när man vill beskriva en situation på ett fullödigt
sätt. Efter Gunnar Andersson, spelman och filosof har vi många
bra historier. I en av dem visar han hur man använder
förstärknings-orden "jagge" och "nägge." Gunnar berättar:
Men jag kom närmast
Efter Gunnar har jag också en bra
berättelse om tillvarons relativitet.
Grabben gick i första klass och kom hem från skolan. Pappan
frågade vad de hade gjort i skolan under dagen. - "Vi fick se på bilder av en häst och sen fick vi gissa på hur många ben hästen har." - "Vad svarade du då" - "Jag sa tre." - "Men det var ju fel." -" Ja, men jag kom närmast."
Felsägningar från predikostolen
Fader Herbert var både missionspastor
och jössehäring. De
historier han levererade hade nästan alltid anknytning till
församlingsarbetet och gudstjänster. Han kunde ibland berätta
om felsägningar och historier han hört vid möten av olika
slag.
En evangelist, som nyligen lämnat ett
liv i sus och dus vittnade om
sitt nya liv på ett friluftsmöte. Medan han så stod där
och talade flög en fiskmås förbi och släppte en lort på
evangelistens axel. Evangelisten passade på tillfället och sa: Även mer rutinerade pastorer råkar ut för felsägningar, som i vårt fall tillför historiekulturen små pärlor. Pappa kunde -när han var på det humöret - också medge att en del sådant inträffat. Från sin egen erfarenhet berättade han följande.
"Jag var pastor i Strömtorp-Björneborg i början av
1930-talet. Gudstjänstbesökarna var till stor del
järnarbetare i mycket bullriga miljöer och hade därför
dålig hörsel. De satt därför alltid på de främsta
bänkarna i kyrkan. Dessa besökare uppskattade Herberts kraftiga
stämma och hans sätt att använda den. Herbert å sin sida
lärde sig att tala högt för deras skull. En söndag
handlade predikan om den yttersta tiden och pappa arbetade fram mot
amen i ett mäktigt crescendo. Publiken lyssnade andäktigt när
han närmade sig slutet och sa:" Pappa hade redan vid sin förberedelse av slutfrasen förstått att här fanns en risk för felsägning. Han skulle säga "Med Pomp och Ståt, Amen." , men det kunde bli fel och det blev det. Han hörde sin mäktiga stämma dåna ut i kyrkan och ropa "med Stomp och Påt" som han befarat. Han tittade ett ögonblick ut över församlingen och samtidigt som ett brett leende spred sig bland de församlade sade han "Amen" och slöt sina ögon. För en av hans kollegor gick det ännu sämre när han predikade över samma tema. Han gjorde enligt predikokonstens regler och ökade intensiviteten mot slutet och höll församlingen i ett järngrepp när de väntade på att få höra vad som skulle ske på den yttersta dagen. Predikanten hörde sig själv säga: "Och på den dagen är det herren själv som ska Skäpa rit." När han hörde felsägningen skulle han ställa till rätta före amen och sa halvhögt, som för sig själv: "Nej, vad sa jag? Sa, jag räpa skit?"
European Championship in spitting
År 1969 arrangerade staden Vesoul i
södra Frankrike the European
Championship in Spitting med deltagare från hela Europa. Jag
träffade en av de svenska deltagarna vid prisutdelningen
och bad honom berätta den episod, som gjort starkast intryck på
honom under tävlingarna. Han sade att den episoden inträffat
redan på tåget till Vesoul. Han delade kupé med två andra
herrar som satt mitt emot varandra i kupén. Plötsligt började
den ena av dem att spotta små fina pärlor runt om mannen
framför honom. Trots att han spottade så nära, så
träffade ingen av dem mannen utan stannade på väggen runt om
honom. Han sträckte fram sin hand, presenterade sig och sa:- "Mr. Smith, world champion in spitting." Mannen mitt emot harklade rejält. Tittade på Mr. Smith och loskade honom rakt i ansiktet. Därpå sträckte han fram sin hand och sa: - "Monsieur Defour, amateur."
Stora Gla - En svårfiskad sjö
Sjön Stora Gla är en svårfiskad sjö med mycket
fisk. Här finns både ett naturligt och ett inplanterat
bestånd av Laxöring, Gädda, Sik, Siklöja, Ål, Abborre,
(inte tusenbröder). Geologiskt sett tillhör Glaskogen den
sk. Åmålsformationen med huvudsakligen skifferberg-arter. Stora
Gla ligger ca 120 m över havet i en förkastningsspricka som
går i nord-sydlig riktning. Den är därför mycket djup (ca
120 m) med stenbunden botten till 90%. Sjön är full av
småöar och bildar egentligen en liten arkipelag mitt upp i
skogen.
Eftersom sjön är svårfiskad, särskilt med pimpel och mete är det en konst att få med sig något hem. De som lyckas har därför hög status i bosättningarna runt sjön. Under den senaste perioden från 1950 till idag är det främst Leif Olsson och Margot Creutzer, släkterna Bodin och Oldén på vår sida av sjön som dominerat. Väster och söder om sjön finns det små kolonier, som också fiskar bra, men endast sjön själv vet var de fiskar. Var Fiskeställena, de sk "betera" finns hålls mycket hemliga och många av dem försvinner med de som har kunskapen. Kan man då dra slutsatsen att när alla dött ut, så finns det inte längre någon fisk i Stora Gla? Nej, så enkelt är det inte, men nu och då går vi in i en kollektiv depression över att vi inte hunnit ta reda på fler beter medan tid var. Allenhag, Karl i Bracka, Harry Löf, Gustafsönerna i Sättra, Moffarn, Wärme, Kling, Ström tog hemligheten med sig i graven.
Ibland kommer Frödings strof till mig när jag tänker på
alla beter, som liksom försvunnit:
Det finns en djupkarta över Stora Gla från 1914 och den stämmer nog fortfarande tämligen bra. Vi vet alltså var det är grunt och djupt och var det stupar snabbt neråt. På ett ungefär vet vi var betera ligger och krönikeskrivaren har vid något tillfälle besökt nedanstående ställen: Harnäsbeta, Tji tjärns beta, Eteren, Lämmsunne, Glasmästerbeta, Ytterlämmen, Svälta, Lorensbeta (Björkesten), Svartholmen, Storsten, Svartvika, Timmervika, Kalvera, Ytterkalven, Aspa, Ingenjörn, Ekorrera, Karl i Brackas bet, Gröne Holmen, Äschkloa, Graöskäre, Fjärdingskarera, Rågärdsvika, Stenholmen, Kanta, Starra, Måseskär, Ytterskagen, Innerskagen, Gitarr´n, och Kista. Ytterligare en bet kunde jag haft reda på, för den visste min farbror Olle var den låg. Problemet var att farbror Olle var djupt religiös och beta hade ett sådant namn att han inte kunde få sig till att säga det. Jag kanske har varit där alltså, men jag vet inte om det verkligen var på "Lellelofetta" vi satt.
Fisket, järnvägen och rivningen av brukets
fabriksskorsten
Den 1 augusti 1856 tändes för första
gången smältugnen
på Glava Glasbruk med 9 deglar, med hjälp av de 42
anställda. Beslut om en smalspårig järnväg togs 1881. Den
28 mars 1939 lades allt arbete ner vid bruket på grund av en
omfattande arbetskonflikt. Denna höll i sig så pass länge att
fortsatt drift inte skulle löna sig. Rälsmateriel från Sulvik
Ränkeseds järnbana inköptes till bygget. Spårvidden var
(trol.) 750 mm. Första tåget rullade från bruket till
Bergsviken vid Glafsfjorden den 18/12 1885. Banan förlängdes
fram till Olsfors sågverk och kvarn år 1886. Fordonen bestod
efter hand av 4 lok, ett antal enklare godsvagnar samt ett par
personvagnar. Banan revs p.g.a. dåligt underhåll år 1938,
efter en långvarig strejk på bruket. (Stefan Nilsson 2004,
http://www.arstuga.se/industri/glava.htm).
Se också Sveriges Järnvägsmuseums årsbok 2002.
På lite drygt åttio år hade alltså Glava Glasbruk fötts, vuxit upp och blivit nedlagt. Den klåfingriga vandaliseringen började med upprivningen av järnvägen 1938 och slutade med sprängningen av glasbruket fabriksskorsten i början av 1950-talet. Idag år 2005 verkar starka krafter för att återställa järnvägen. De använder en rik språkdräkt när de motiverar sin idé. Föreningen Bruksgårdens kulturchef Gunnar Axelson Fisk säger tex: "Det måste bli lättare att ta sig från de världens hav till Stora Gla. Det finns många där ute som vill hit!"
"Att ta ut me"
Si det var ett avbräck det. Skorstenen
var hög och kunde ses
över hela sjön. Den användes alltså som en koordinator
när vi "tog ut me" på våra fisketurer. Skorstenen stod norr
om sjön västerut hade vi husen och hög gran upp på
Halvardsnäs och med hjälp av dessa två koordinatorer
alvavrdsnäs kunde vi bestämma var "betera", dvs fiskeställena
låg. Och så sprängde dom skorsten för oss. För alla
fiskande släkter var och är det en stor förlust, inte bara
för fiskets skull. Det är också en estetisk och
känslomässig förlust. Vi vet att i kulturchefens rymliga
hjärta och tanke finns plats också för ett bygge av ett
högt torn på platsen där skorstenen förr stod. Han
konstaterar: "Det som rivits ner har rivits ner, men det som ska
byggas upp, ska byggas upp."
Släkten Axelson Fisk och deras båtar
Släkten Axelson Fisk har, som alla
släkter, utvecklat en ritual
kring fisketuren. Denna ritual övergavs när den pålitliga
utombordaren vann insteg i släkten år 1965 och förändrade
de fysiska förutsättningarna för fisket. Fram till att
Herbert och hans bror Olle 1950 köpte en större träsnipa med
en Albin inombordsmotor, rodde vi ut på sjön. Släkten hade
därmed blivit motoriserad och den utvecklingen skulle gå vidare
till Axel Fisks stora belåtenhet. inom parentes kan nämnas att
när Herbert år 1956 köpte en ny marinröd Volvo PV med vita
däcksidor utbrast Axel: "Tänk att släkta skulle få en
bil. Det hade en väl aldrig trott."
Albinmotorn var av samma slag som den Jonny Evensson hade, dvs man drog ut en liten tapp i svänghjulet och försökte dra det runt med en sådan kick att motorn gick igång. Det gjorde den nästan aldrig och ett plågsamt gemensamt minne från den tiden är att man alltid gick med blödande öppna sår inne i handen mellan höger pekfinge och långfinger. Det var dit knoppen på svänghjulstappen nådde. När man slet till tog tappen med sig en del av huden, innan den försvann in i svänghjulet. Det bildades en blåsa. Blåsan hann dock aldrig bli till en valk. Proceduren skulle sedan upprepas och efter 50 drag brukade blåsan fyllas av blod, som tömdes i drag 51. Inställningen av magneten var kinkig och ställde man den för högt svarade motorn med ett bakslag, som ofta dessutom gav stukade fingrar. Även rena skelettskador kunde registreras. Båten, som hette Herbert med Albinmotor såldes till bröderna Olle och Stig Tisell, Kölen järnskoddes och under några år användes Herbert som isbrytare på sjön Ånimmen nere på Dal. Den manliga delen av släkten Axelson Fisk blev alltmer övertygade om att de för sin fortsatta ståndscirkulation måste köpa en vänligare motor för att åter kunna ta folk i hand utan svår smärta. Redan år 1955 köpte således Herbert av Trabol i Skasås en stor träbåt med ruff och vindruta.. I båten satt en inombordare, en SOLO-motor med sk. pensionärsstart. En ny era inleddes. Dels behövde vi inte längre starta genom att dra själva svänghjulet runt utan i svagt framåtlutande gripa veven på pensionärsstarten och dra till. SOLOn startade betydligt oftare. Den var som man sade, 'ganska startvillig'. Denna motor skulle ändå spela en nyckelroll släktens fortsatta bidrag till teknikutveckling inom sjöfarten. Huvudaktörer är SOLO-motorn och Sigbert. Året var 1964. Sigbert stod lutad över pensionärsstarten med veven i sin hand när jag gjorde den slutliga tändningsinställningen. Det var en mättad stämning och jag måste ha slarvat. Sigbert tog i och motorn gjorde ett kraftigt bakslag. Veven träffade Sigbert på underarmen så snabbt och kraftigt att den slog omkull honom i båten. Han fick ont. Hans fru, som var sjuksköterska, sände honom för besiktning till sjukstugan i Säffle. Där röntgades armen och bilden visade att benet var böjt, men inte brutet. En medicinsk sensation enligt röntgenläkaren. Röntgenbilden bar Sigbert på sig under många år och många äro de som därför sett att hans böjda underarmsben. Inför sommaren 1965 bestämde vi oss för att "GO for it" , som pappa Herbert sa. Han köpte helt enkelt en liten och rank plastbåt med en Johnson 5 hk aktersnurra. Hela släkten hurrade. Den tunga träbåten med inombordare från förra seklet togs över av Lorens, fisket skulle bli enklare och rikare. En ny morgon randades. Flottningen av timmer över Stora Gla hade i början av 1960-talet blivit moderniserat. Fortfarande tömdes skogarna i sjön och timret bogserades in i Getvika där man anlagt ett skilje. Där dogs timret ihop till vältor, som lyftkranen "Timmerhästen" lyfte upp på timmerbilar, som i sin tur fraktade dem vidare. Denna verksamhet skar av sjövägen ut ur Smalsunne där släktens båtar låg, varför vi under något år fick flytta dem till Knollsviken, nedanför Missionshuset. Sommaren 1965 var dock mycket regnig och blåsig. Anders syster Helena föddes 1 mars och hennes första sommar fick hon i stor utsträckning tillbringa under paraplyer och plastskynken när hon var ute. En av de fåtaliga soldagarna åkte vi på picnic till badplatsen i Vedvika. Där lyckades hon i ett obevakat ögonblick krypa rakt ut i sjön på ett av de djupare ställena. När vi upptäckte henne var hon krypande på väg upp igen. Det är Helena och båten, som gör att jag minns sommaren 1965. Ja, mycket regnig var den. Pappas nya båt kom därför inte till användning särskilt många gånger, men båten med aktersnurran låg där och imponerade. År 1980 började Herbert bli lite strulig och fick problem med balansen. Den lilla plastbåten var i det läget inte längre ändamålsenlig. Man kanske frestas att tro att två vingliga saker tar ut varann, men så är det inte. De förstärker varann. Vid en av de sista turerna med båten samverkade de två krafterna. Pappa tog tag i startsnöret och ryckte till så att motorn startade och samtidigt ställde sig på sned. Pappa ramlade samtidigt mot relingen och blev hängande. Från verandan följde vi dramat på viken, där en ettrigt tjutande motor tog båten med pappa hängande över relingen där bak runt i allt djärvare svängar. Det kunde bara sluta på ett sätt och det gjorde det. Båten gick på grund, motorn stannade. Sigbert och jag hjälpte pappa oskadad iland, varefter vi bestämde oss för att sälja plastbaljan med motor och allt. Den köptes av Sven Erik Jansson i Söderhamn, och där slutar våra kontakter med den. Att jag ägnat så stort utrymme åt släktens kontakter med sjön Stora Gla och sin båtar beror på att jag välkomna Marina in i släkten. Ni, som kanske känner en viss tveksamhet inför vissa partier i denna krönika vill jag uppmana att ständigt tänka på släktens ordstäv:
|