Jösse härads och Glava Glasbruks kultur
© Lorens Axelson

Det sägs om Jössehäringen att han älskar sanningen så högt att han sällan gör bruk av den. Det kunde också sägas att han älskar att berätta historier, lyssna på historier, minnas historier och kanske allra mest betydelsefullt, förbättra historier. En sådan kultur bär fram en alldeles särskild typ av kulturbärare. Av de mest betydelsefulla måste i första hand nämnas Elis i Taserud, bror till den store bildhuggaren Christian Eriksson. Christian Erikssons konst kan man se vid ett besök på Rackstadsmuseet i Arvika. Elis själv står staty med sin cykel vid torget i Arvika.

Från Elis har vi många goda historier och vid denna internationella festlighet väljer vi att teckna ned två stycken. Den första visar jössehäringens känsla av att vara en världsmedborgare. Den andra att han också är noga med maten.

Elis skulle åka till Amerika och hans vänner hjälpte till med förberedelserna. Olsson sa till honom:
- "Om di påstår att New York ä större än Arvika, så hôll bare mä, hôll bare mä."
När Elis kom tillbaka bad hans kamrater att han skulle berätta några minnen från sin resa. Elis började berätta:
- "När vi seglade in i New York tog Frihetsgudinna fackla mella bena å klappa i hännera."

Elis och kommodporslinet
Elis var bjuden på stort kalas. Det var så många gäster inbjudna att porslinet inte räckte till. Man hade därför tvingats använda kommodporslinet också. Tvålkoppen användes till senap, i tvättfatet serverades potatisen och i vattenkaraffen serverades mjödet. Elis tittade på bordet och sa:
- "Jag vill redan nu säge ifrå att ôm dä blir dessert ska jag ingen ha."

Gôbben i Körkvika
Gôbben i Körkvika är ett annat exempel på kulturbärare. En dag i april 1939 satt han på trappan och väntade på mjölken. Det drog ut på tiden och han blev allt mer irriterad. Så småningom dök äntligen mjölkbudet upp och var mycket upphetsad när han sa:
- "Tyskarna invaderade Polen klockan 5 i morse!" Gubben i Körkvika svarade:
- "Dä va redige kärer dä, som va ôppe tidigt ôm môran!"

Par från Jösse Härad

Lite olika skratt
Varje härad har ju sin egen kultur, vilket speglas i deras historier. I Jösse härad favoriseras två slags historier. Den korta , som gärna ska lämna lyssnaren i ett tillstånd av tveksamhet och gärna med de stumma frågorna; ´vad betydde egentligen det där?´. Var det inget mer? Sådana lyssnare bidrar ofta till stämningen med s.k fördröjda skratt. För det andra den utbroderade skrönan, som vinner jössehäringens hjärta med sitt fantasteri. Ofta skrattar den ovane för tidigt, för att han/hon för sent har upptäckt att det låg ett drag av sanning i skrönan. I denna avhandling ägnar vi huvudintresset åt den första typen.

Glasblåsarna och Branting
Budet om Hjalmar Brantings död spred sig i hyttan år 1925. En grupp glasblåsare kommenterade statsministerns bortgång och uttalade sig i beundrande ordalag om den vördade arbetarehövdingen. Adolf Åberg gjorde sin kommentar och sa:
- "Dä va allt ett gôtt hôvve på den kärn. Ett sånt skulle en ha!"
Theodor Sötterman svarade: "Ja, du kan ju byte. För nu klarer han sej mä dett!"

Ärland Segersten och Herbert von Karajan
Ärland Segersten var förläggare i Stockholmstrakten, men hade sitt hjärta kvar i Glava. Här myntade han under 1970-talet sitt egna slagord: "Hela Glava ska leva!". Han fanns över allt, hans entusiasm var överväldigande, hans förmåga att samla in pengar frivillig muskelkraft var legendarisk. Han var enbart trogen sin vision.

Glava Glasbruk fick sin del av hans energi. Han var drivande när Glavagillet i Stockholm smidde planer och formulerade visioner för hembygden. Föreningen Bruksgården föddes i det gamla brukskontoret, som Ärland, Helge, Josefin, Per-Erik Oldén, Yngve och Hjördis Pettersson, Erik Svensson med flera köpte in och renoverade.

När Föreningen med hjälp av kommun, stat och EU köpt hela fabriksområdet och Bakerstôga hade vi också fått tillgång till en nyrenoverad lokal för konstutställningar. Den fick namnet Ärlandhallen. Ärland tackades och många framförde sin beundran över att han hunnit vara med över allt. För att betona hur mycket han betytt sa någon:
- "Ja, du är precis som Herbert von Karajan. Han kom ut från Operan i Milano en kväll efter föreställningen och satte sig i en taxi. Chauffören frågade vart han skulle åka och Von Karajan svarade, precis som du kan svara på samma fråga:"
- "Kör mig vart som helst. Jag behövs överallt."

Anders farfars föräldrar
Anders farfars föräldrar Axel och Mia Fisk var mycket aktiva i Missionshuset i Glava Glasbruk. För Mias del innebar det att hon ofta fick bjuda besökande evangelister på mat efter gudstjänsten. I regel blev det stek med brunsås och kokt potatis och det var hon duktig på att tillreda.

***

Mia hade en bror, som hette David och han var som en av kavaljererna i Gösta Berlings Saga. En stor och ståtlig musikant, glad i mat och ädla drycker fick hans namn leva vidare genom Anders äldre bror. Han höll reda på vilka söndagar Mia skulle ha middagsbesök gjorde sig gärna ett ärende dit på förmiddagen.

David och steken
Mia dukade fram och lät David smaka på steken och David åt med så stor aptit att Mia blev rädd att det blev för lite kvar. Hon sa:
- "Ta lite potäter te kötte David." Varpå David svarade:
- "Nä, det ska jag allt säge dej Mia att den sôm inte kan
äte dette utta potäter, han skulle inget ha."

David och grannfruns försvunna tax
David var storfiskare och fiskade både sommar och vinter. Båten hade han där Glasälven rinner ut i Glafsfjorden. En vinter gick grannfruns tax genom isen ute på sjön och blev borta. David lovade att hålla ögonen öppna. Några veckor senare satte han ut gäddsaxarna och gick en morgon ut för att vittja dem. Två av saxarna hade slagit igen och David började dra upp fångsten på den ena av dem. Han berättade:
- "Du förstår", sa han. "När jag fick upp gäddan, var jag tvungen att sätta mig på sparken en stund."
- "Var den så tung?" sa jag.
- "Nej", sa David, "men den hade taxens halsband runt huvet, så det feck kärringa tillbaka."
- "Å hur blev det med den andra saxen?" frågade jag.
- "Jag hade otur med den", sa David. "När jag hade fått ôpp 35 cm av gädda över iskanten hade ögona inte kommit opp än, så släppte jag na´ tebaka."

David och den grillade gäddan
David fick vara med om säregna saker på sjön. Han hade ju bara en eka att tillgå. Att de fiskar han fick på kroken var stora, visar ju historien här ovan. Ibland tyckte David att han behövde en snabbare båt och hans motivering är slående. "Du förstår", sa han. "Jag satt ute på viken och metade. Jag såg ju att de skulle bli åska, men jag tänkte att det nog drar fort över. Så jag satt kvar. Plötsligt fick jag ett rejält napp och samtidigt som flötet stack iväg slog blixten ner i spröt, följde reven ner i vattnet och försvann. Då slutade det dra och jag tänkte att den tog väl fisken med sig. När jag började dra upp, så kände jag att det ändå hängde något där. När jag fick upp kroken, så satt det en gädda på."
"Och du", fortsatte David, "gädda var grillad och klar."

David och Lennart Hyland
Nån gång i mitten av 50-talet eller början av 60-talet kom Lennart Hyland till Arvika Folkets Park med sitt program "Karusellen". Hyland hade hört talas om Arons David, att han var duktig gitarrist, historieberättare och en mästare på skrönor. Alltså bjöd han honom att vara med i programmet. Jag fick uppdraget att skjutsa David till Arvika och i det uppdraget låg också att se till att han inte var mer än salongsberusad när han kom dit.

Allt gick bra. Jag hämtade David och gitarren och vi åkte. Hyland tog emot honom och de pratade sig samman, justerade mikrofoner och bestämde tidsramar för intervju och spelning. Programmet startade och David väntade i kulissen tills det var hans tur.

Publiken jublade när de såg David på scenen tillsammans med Hyland. David var nervös och Hyland skulle hjälpa honom på traven.
-" Nu är du väl ganska nervös David", sa Hyland.
- "Ja", sa David.
- "Så nervös har du väl aldrig varit förut", sa Hyland.
- "Jo, efter bröllopet, när jag gifte mig första gången."
- "Efter bröllopet?"
- "Ja, när vi blev ensamme fram på natta, så vesste jag varken va jag skulle säge eller göre."
- "Hur gick det då?"
- "Jo, efter e stund, lugna jag ner mig och då sa jag: Åh, kan du inte sätte på dig kappa så far vi ut och ror svirvel ett tag."

Publiken jublade, Hyland mådde bra. David tog gitarren och spelade ett stycke av Segovia.

David och katetern
David blev äldre och drabbades av de nedbrytande processerna. Ett inslag i dem var att han fick allt svårare att kasta vatten. När det blev för svårt fraktades han till Årjängs sjukhus för besiktning och hjälp. Det var mycket folk där och sjukvårdsbiträdet klarade inte att föra in katetern, som skulle lätta på övertrycket. När inte heller sjuksköterskan klarade det kördes han ut i kön, där han lämnades med verktygen kvar på filten.

En grann kvinna från Vissle passerade kön, men stannade till när hon fick syn på David. Hon hälsade och frågade varför han låg där och David talade om hur det var. Hon frågade om hon fick försöka få in katetern och David svarade:

- "Dä står fritt för vem som helst dä, te pröve dä."

Fisken och korpen
På Glava Glasbruk fanns familjenamnen Fisk och Korp. Brudgummens farfarsfar Axel var yngst av 13 syskon och hans bror Johannes var äldst. Så föll det sig en gång att Johannes Fisk och en av korparna hade följe till arbetet och man hade bråttom.
- "Rör på fenera", sa Korp.
- "Har du så brått, så kan du flyge före", sa Johannes.

Gammelfarmor Mia och argentinaren
Mia hade gott minne. Vid ett tillfälle gästades Missionshuset av en evangelist från Argentina. Han hette Palome och kring köksbordet diskuterade vi hur man skulle kunna minnas namnet. Verna, en av Mias döttrar sa: "Om man tänker på ´Palmolive´, så kommer man nog ihåg det."

Efter många år satt vi och pratade runt köksbordet igen. Av någon anledning började vi prata om den där evangelisten. Ingen kom ihåg vad han hette, men då sa Mia:
- "Han hette Palome."
- "Hur kunde du komma ihåg det?" undrade Axel.
- "Å", sa farmor. "Jag tänkte på Florodol jag."

***

I släkten Axelson Fisk har den kulturella bearbetningsprocessen av historier pågått i generationer. En del har blivit skapare av historier, andra berättare, några sysslar med förbättringar medan alla ansvarar för import av historier.

Faster Naima
Faster Naima var Herberts yngsta syster och när hans fru, min mor, dog i samband med att jag föddes, så flyttade Naima in och tog hand om mig och brorsan. Hon hade gåvan att genom sitt skratt förbättra historier och med att dra en barmhärtig slöja över en historia genom att inte skratta. Hon var dessutom rådgivare och kunde på ett mjukt sätt säga: "Å, skratta du, för det där är roligt det."

Faster Naima
Naima arbetade många år som kokerska på skolbespisningar i Karlstad. Hon var som sådan ansvarig för planering, inköp och tillagning av specialrätter för elever och personal som krävde särskild diet. Hon blev därför tidigt medveten om matens betydelse för hälsa och ohälsa. Hennes intresse för denna typ av verksamhet framgår också av hennes favorithistoria.

Bondmoran rustade för gästabud i samband med slakten och både drängar och pigor engagerades i förberedelsearbetet. Bondmoran passade på tillfället att undervisa dem om sin verksamhet på gården, gästabudens betydelse för grannsämjan och för hennes egen status som matmor på gården.

En av pigorna skulle hjälpa henne med dukning av bordet. Vid genomgången tog hon särskilt upp sockertångens betydelse för dukningen. Hon påpekade för pigan att karlarna efter allt öl och kaffe ofta måste gå ut för att uträtta sina behov. De brukade då går runt kuten på ladan och göra det. Sedan kom de tillbaka in och tog socker till nästa kaffekopp med sina smutsiga fingrar. Pigan förstod att det var mycket snuskigt och lovade att komma ihåg att ta fram sockertången.

Gästabudet började och efter någon timme började gubbarna gå runt knuten på ladan. När bondmoran inbjöd kaffebordet och gästerna lät sig väl smaka. När påtåren serverades märkte hon att sockertången saknades i skålen. Hon ropade på pigan och sade till henne att ta fram sockertången. Pigan sa att hon redan tagit fram den och hängt den på spiken vid knuten på ladan.

Herbert och pastorerna på röjningsarbete i Västra Ämtervik
Som vapenvägrare placerades fader Herbert under kriget på sjukvårdsarbete och skogsarbete. Som pastor ansågs han ha stor betydelse inom fältsjukvården och hans rykte som skicklig skogsarbetare kunde med fördel användas vid olyckor av skilda slag.

År 1946 flyttade familjen Herbert till Karlstad där han fått en tjänst som pastor i Betlehemskyrkan. Några år senare blev han distriktsföreståndare i Värmland, vilket inom Svenska Missionsförbundet närmast kunde jämföras med biskopen i Svenska Kyrkan.

Fader Herbert, som bar med sig sina världsliga erfarenheter, tyckte att distriktet behövde en ungdomsgård och engagerade sig i inköpet av en gård i Västra Ämtervik där Ungdomsgården Fryken etablerades.

Det krävdes mycket röjningsarbete på tomten och pappa engagerade distriktets pastorer och evangelister för att röja. De samlades och utrustade med yxor och sågar drog de med hängiven entusiasm ut i skogen.

Efter någon timme kom budet till Herbert att en av dem huggit sig i näsan. Han skulle kvista en träd och hade kommit upp i huvudhöjd. När han högg in mot en gren studsade yxan tillbaka och högg honom i näsan. Det blev transport till Sunne sjukstuga där näsan syddes och plåstrades innan han sändes tillbaka till skogen.

Arbetsledaren Herbert samlade sina styrkor och förklarade att man måste vara försiktig om man måste kvista ett stående träd, men att huvudregeln alltid var att kvistning görs sedan trädet fällts. Alla förstod detta. Arbetet fortsatte och efter ytterligare någon timme kom budet att en av evangelisterna huggit sig i ändan.

Herbert ilade till arbetsplatsen där en Herrens tjänare stod ymnigt blödande från ändan. Det blev ny transport till Sunne för att sy och plåstra om. Läkaren tillhöll arbetsledaren att överväga om inte det aktuella röjningsarbetet borde avslutas.

Väl tillbaka på arbetsplatsen samlades styrkorna åter för en demonstration. Den skadade evangelisten fick visa hur det gått till. Han berättade att han skulle kvista en gran som fällts och att han hade ställt sig grensle över stammen. När han högg av grenen framför sig fortsatte yxan in mellan benen och gick in i skinkan där inne.

Missionsförsamlingarna i Värmland Dalsland vidtog inga bestraffningsåtgärder mot arbetsledaren utan framhöll i stället Herberts goda uppsåt. Pastors- och evangelistkåren framförde sina varma tack för den mycket praktiskt inriktade kursen i världsligt röjnings-arbete. Ungdomsgården Fryken tjänade sitt syfte som läger- och kursgård under många år och tusentals värmländska ungdomar har där haft några av sina mest romantiska upplevelser. Lorens är en av dem.

Pappa som modell för hörnskåpet
I salen på Tallbacka hos Mia och Axel samlades ett antal pastorer för att äta middag och planera för de fortsatta missionsinsatserna. Jag var bara tio år och fick fungera som biträde i köket. När jag bar in grönsaksfatet hörde jag att de beundrade det väl tilltagna hörnskåpet med sin kraftigt utbuktande framsida. Stort och mäktigt stod det tyst och mottog de beundrande kommentarerna. Någon sa:
- "Ett väldigt och fint skåp Herbert! Har du byggt det själv?"
Jag kunde inte hålla mig utan svarade:
- "Nej, det har han inte, men han har stått modell." Jag befriades från köket.
Mia och lotsfrun vid Skasås där det nu är en bro
En av Mias favoriter hade hon hämtat från en väninna, som var gift med en lots. Tidigare var vattenleden mellan Säffle och Arvika en viktig väg för sjöfarten. En dag begärde ett fartyg assistans, men lotsen själv var redan ute på uppdrag. Skepparn frågade då lotsfrun om hon kunde följa med och visa var grunden låg på väg till Arvika. Hon gick med på det och äntrade skeppet. Efter 20 minuter gick fartyget på grund. Skepparn vände sig till lotsfrun och sa:
-"Nu gick vi på grund."
Och lotsfrun sa:
-"Ja, skynn er å stak lôss, så ska ja vise er på ett te."

Axel Fisk var varmt troende och alltid hjälpsam
Han var bl.a. föreståndare för Missionsförsamlingens Juniorförening på Glasbruket. En gång var Johan Selander indisponerad för att arbeta i hyttan och Axel Fisk hjälpte honom hem. Väl hemma sa Selander:
- "Jag vet inte va gôtt jag ska göre i ställe, men kan du inte skrive in mej i juniorföreninga."

Axel var lite disträ, vilket å ena sidan oroade Mia och å andra sidan roade oss barnbarn. När han en dag tog en nattskjorta ur, satte den på sig och gick till affären, så tyckte vi att det var lika roligt, som Mia tyckte motsatsen. Likadant när han fernissade köksgolvet och passade på att stryka pallen med det som var kvar, och därefter satte sig på den med orden: "Ja, då va dä klart då Mia."

När brukets isförråd brann ner tyckte disponenten att det var dags att tala allvar med Axel. När han stötte på honom sa han:
- "Jag ger mig fan på att du har bett till Gud att det skulle brinna ner Axel."
Och Axel svarade:
- "Nej, dä har jag inte, men ja har inte bett att det ska stå kvar heller."

Axel Fisk - Paul Peter Waldenström och insamlingen till pansarbåten
I början av 1:a Världskriget inleddes en insamling för att kunna bygga pansarbåten Sverige. I den landsomfattande strid som utbröt om denna insamling stod kyrkor och samfund splittrade. Saken diskuterades hett i Glava Glasbruk. Gubbarna på bruket visste att det stod en strid också i missionsförsamlingen där Axel var en av företrädarna. P.P. Waldenström var grundare av Svenska Missionsförbundet och en högt respekterad teolog och ledare. Han var också grundare av Missionsskolan på Lidingö där en del av släkten fått sin teologiska skolning. Farfar hade läst honom grundligt. De visste också att farfar både läste tidningar och lyssnade på nyheterna på radio och hans omdöme ansågs därför gott. De pressade Axel på ett svar.
- "Vad säger du då Axel ?"
- "Jag säger som Waldenström jag."
- "Och vad säger han då?"
- "Ja, han har inte sagt något än."

Paul Peter Waldenström
(1839-1917)		 Pansarbåten Sverige
www.smb.nu

Anders farfar hette Herbert och hans farmor hette Sigrid
Det var ett språkbevarande par med stort sinne för hur språket fås att leva vidare. Således fick deras förstfödde namnet Sigbert, vilket enkelt kan härledas ur deras respektive förnamn. När deras andre son föddes fortsatte de den inslagna vägen och han fick därför heta Erbe. När den tredje sonen föddes såg de inga fler liknande möjligheter. Han föddes däremot på Lorensbergsgatan och fick därför heta Lorens, vilket han föredrar framför det kvarvarande konsekventa alternativet Igri. För detta är jag skyldig mina föräldrar ett stort tack.

Anders mormors mor hette Terese, ett namn som förs vidare via Anders lillasyster Jenny. Terese var en rundhyllt och piggögd och mycket socialt begåvad kvinna. Hennes man hette Erik och kallades moffarn. De bodde grannar med Axel och Mia, men var inte lika religiöst sinnade som de. Erik var en stor, stark och tystlåten biodlare, som var vakt i Folkets Park. Han arbetade, liksom Axel, som glasblåsare på glasbruket. Fritiden ägnade de åt fiske och var mycket lyckosamma, framför allt med nätfisket på stinta.

Deras hem var av olika anledningar en samlingspunkt för många av brukets män och kvinnor. Terese hade Åhlén och Holms katalog, som dels fungerade en väg för inköp och för många ungdomar i hormonstormarna som ett första möte med porrbranschen. Hon höll höns och jag har hittills inte träffat någon som kan steka ägg och potatis på samma sätt som hon kunde.

Farbror Sigbert, Buana Kibongi och Jonny Evensons möte med den första negern på bruke
Anders farbror Sigbert arbetade i Kongo några år i början av 1960-talet. Han skaffade sig många vänner. Så kom det sig att Glava Glasbruk 1968 fick besök av Buana Kibongi. En svart man från de djupa kongolesiska djunglerna. Denne Buana Kibongi stod en varm julidag på bergknallen utanför Sigberts sommarstuga och tittade ned på viken. Där satt Jonny Evenson i sin båt och försökte få igång sin gamla Nikemotor. En trögstartad och opålitlig inombordsmotor, som man startade genom att dra svänghjulet runt och hoppas på det bästa. Solen stekte på Jonny Evenson och luften stod lika stilla som båtmotorn.

Jonny torkade svetten ur pannan och tittade upp mot berget. Det stod en neger där uppe. Jonny förstod att något var allvarligt fel, lämnade båten och sprang in i affären där han skrek:
- "Ge mig tre besk, det står en neger på Harnäse!"

Fisksläktens representant i akademin
Sigbert är den släkten har satsat på vad gäller akademiska studier och han har inte gjort oss besvikna. Som vetenskapsman har han varit noga med källforskningen för att alltid vara på säker mark. Som jössehäring bär han dock också på ett annat arv. Vid ett tillfälle tyckte fader Herbert att Sigbert tog ut svängarna väl mycket och sa:
- "Nä, du Sigbert nu tror jag nog att du tog i."
Och Sigberts svarade:
- "Men sanningen står sig, om än aldrig så hårfin."
Det ordstävet har blivit ett av Feskesläktas klassiker och dess djupaste innebörd begrundas alltjämt.

Fader Lorens och Rude Wik
Lorens rev ett gammalt jägmästartorp för att bygga sig en sommarstuga. Torpet hade skiffertak, som han ville bevara och plockade ner försiktigt. Allt gick bra och skifferplattorna klarade också transporten till den nya byggplatsen. Problemet var att det inte fanns så många, som kunde lägga skiffertak. Den bäste av dem var Rude Wik, som efter lång övertalning gick med på att göra det. Han var begiven på starka drycker, Rude. Lorens byggde ställning och bar upp allt skiffer på taket i slutet av semestern. Rude kom och började spika fast skifferplattorna. Lorens stod nedanför för att hantlanga när det behövdes.

Det var en solig dag i mitten av augusti. Rude hade solen i ögonen och svettades. Han frågade om jag hade en dricka. Lorens gick in i kylen, men där fanns bara en Pommac. Ingen öl. Det var inget Rude ville ha. Lorens tog Pommacen och gick ut till Rude, som nu var svårt ansatt av törst. "Du kan slänga upp´en," sa Rude och Lorens kastade. Rude fångade flaskan elegant och drog snabbt av kapsylen och utan att titta på flaskan satte han buteljen till och lät Pommacen rinna ner den uttorkade strupen. Sedan grimaserade han illa och slängde Pommacen åt skogen.

Därefter lämnade Rude taket, lämnade skiffret och verktygen där de låg och åkte hem. Lorens åkte också hem efter några fruktlösa försök att åter engagera Rude för skiffer-läggningen. "Dä ordner jag sen", sa han. Lorens åkte hem. Snön kom och vid jultid ringde en granne till honom och talade om att huset hade kalvat. Tyngden av skiffer och snö hade pressat ner takstolarna och därmed pressat ut väggarna. Lorens fick ge sig väg för att rädda det hela.

Fram på vårkanten letade Lorens efter Rude Wik och var ganska irriterad när han hittade honom vid ett bygge där han satt på en stubbe, rökte sin pipa och följde gjutningen av en grund. Lorens sa:
- "Du la aldrig färdigt skiffertaket Rude. Du gick bara därifrån och lät huset kalva."
Rude svarade:
- "Hart fan geck ja da tro."

Lorens - IFK Kalix , Jesus och fotbollsallsvenskan
Under en 10-årsperiod på 60-70-talet bodde familjen Lorens Axelson Fisk i Kalix. Där föddes syskonen Helena, David och Anders. Pappa Lorens var engagerad i IFK Kalix, som bandy och handbollsspelare och satt i styrelsen för klubben fotbollssektion.

Det hände sig att IFK Luleå gick upp i allsvenskan och i hela Norrbotten diskuterade fotbollsvänner hur man skulle hjälpa dem att bli kvar där. IFK Kalix hade en spelare, Bosse Strömbäck, som bedömdes så bra att IFK Luleå vill värva honom. Frågan var vad vi skulle begära för honom. Vi hade aldrig varit med om värvningar tidigare och vi tyckte att det viktigaste var att Luleå blev kvar i allsvenskan.

Ordförande var Berndt Söderlund och han menade att vi skulle passa på och få in lite pengar till klubben. På styrelsemötet fanns förslag A och B:

A - vi skulle begära 10 000 samt två matcher mot Luleå vår hemmaplan Furuvallen.
B - vi skulle begära 5 000 samt en match på Furuvallen.

Lorens stödde och argumenterade för förslag B medan Söderlund argumenterade för A, men frågan avgjordes när Söderlund framförde följande argumentation:

- "Nej vi tjänar ingenting på att vara hyggliga. Tänk på Jesus - en så förbannat fin grabb. Och hur det gick för honom."

Inför den repliken var alla chanslösa och Bosse såldes till Luleå för 5.000 kronor. Jössehäringen från Glava Glasbruk fick en gnistrande pärla att införliva i det vackra historiehalsbandet i Jösse Härad.

Lorens möte med Jössehäringens pålitliga omdöme
Under många år har jag arbetat med internationella frågor, bla som EU-samordnare. Som sådan var jag vid ett tillfälle inbjuden till Jösse Härad för att presentera mina tankar kring varför man regionen borde internationalisera sin verksamhet och hur det kunde gå till. . Jag tyckte det gick bra. Publiken tycktes nästan gripen av mitt budskap. Jag tog därför ut svängarna och sade en del mycket fantasifullt, men kanske inte särskilt välgrundat. Publiken och jag njöt. I det läget brukar alla seriösa föreläsare genomföra en utvärdering av sin föreläsning. Jag ställde därför frågorna:
- "Vad tycker ni? Håller ni med?"
Det närvarande kommunalrådet sade:
- "Jo, jag håller med. Jag är själv Jössehäring."
Efteråt tackade flera av deltagarna för en strålande föreställning. Se, det är ett bra exempel på hur Jössehäringar tillsammans bär kulturen vidare!

Jössehäringen och Globaliseringen
I globaliseringens tid tvingas denna kultur möta många främmande och måste därför anpassa sig. I en kultur där Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Tage Aurell, Rolf Edberg och Göran Tunström, blott är krusningar på ytan av ett litterärt och spåkligt begåvat hav, är det ibland svårt att acceptera nymodigheterna. Ett helt folk har lärt sig älska kavaljerernas, diktarnas och historiernas språkdräkt. Ja, dä ä dä finerste sôm finns, töcker di. Sigberts fru Marianne kanske är den, som bäst och mycket kortfattat kunnat uttrycka detta när hon 1966 kom hem från 3 år i Kongo. Hon satt vid stugan på Harnäset och berättade och så sa hon:
- "Jag är så glad att jag är född i ett land, där jag förstår språket."

***

För den värmländske kulturbäraren i allmänhet och för Jössehäringen i synnerhet är det en viktig del av uppdraget att ge vård, skola och omsorg åt språket som kulturelement:
- "Varför ska vi använda ett franskt ord som 'successivt', när vi har vårt egna pö ôm pö", som en sa.
- "Hörde du att engelsmännen har tatt efter ôss fast di staver åt helvete fel. "Kôpp" stavar di "cup" och "te kôte" staver di "to cut"."

Det genuina kulturintresset grundläggs tidigt och att försvara det egna språket lär man sig före skolan. En lärarinna i småskolan tog med sig klassen på en exkursion i naturen. De studerade och namngav träd och buskar. Nere vid stranden fanns ett buskage av alar och hon frågade:
- "Vad heter de här buskarna?"
- "Dä ä att ett albôl dä", sa grabben.
- "Alböl", sa fröken, "hur stavar man till det?"
- "Dä staver en inte te, dä bare säjer en dä", sa grabben.

Det är enkelt att förmedla tankarna hos en jössehäring, som möter globaliseringens krav på ny stavning:
- "Nu för tia staves det Skanska och Gota-Banken. Jag ger mej fan på att di snart tar bort preckera över Bofôrs också."

***

Jennys lille grabb Gustav är 7 år och har redan visat betydelsen av tidig fostran på det språkliga området. Eftersom han tyvärr tvingas leva sitt liv i Dalarna har han inte någon närmare kontakt med jössehäringens språkdräkt. Däremot har han många och täta kontakter med kurder och somalier. Han har också god kontakt med Lorens och Berits granne Marie, som pratar jössemål som en infödd.

Så kom det sig att Gustav skulle tala om för sin mamma att han pratat med Marie, men han kom inte ihåg hennes namn. För att beskriva vem han mött sa han: "Du vet hon som pratar kurdiska."

Marie och den nya välfärden
Det var förresten Marie Lundh, som snappade upp en historia om välfärden och introducerade den i vårt arkiv. Hon hade hört ett par åldringar som satt och samtalade om den nya tiden:

- "Ja, nu kan di göre brösta så store di vill ha dom du." - "Ja, å så finns ju det där Viagra också, men åt Alzheimer kan di inte göre nôe." - "Nej, snart sitter vi där med store bröst och ståfräs, men ingen kommer ihåg varför."

***

Försvaret och omsorgen om det egna språket är en uppgift för alla. Grabben i skolklassen på exkursion och Fröding är ute i samma ärende. Fröding beskriver i Dumt fôlk (Karlstads Tidningen 5/9 1891) om ett liknande möte som grabben hade. Det är en fin man som frågar efter vägen till prästgården, som råkade ligga på en liten ö i en å:
- "Når´n ha gått ett stöcke te, så kommer´n te e å, å i åa ä e ö.", sa Fröding.
- "A, o, ö", sa harrkärn, å dämmä geck´en.
- "Jo, den va nôe te dum den", avslutar Fröding sin berättelse.

Stackars den som är dum
Några år senare är Selma Lagerlöf inne på samma tema i Gösta Berlings Saga när hon säger:
"Stackars den, som är dum! Det är synd om honom, var han är. Och mest synd är det om den, som är dum och bor i Värmland."

Västra Värmland lever i symbios med sina norska grannar. Detta präglar också jössehäringens kulturarv språkligt och kulturellt. Den norska språkmelodin passar jössehäringen som hand i handske. Det gör att vissa historier måste berättas på norska för att bli rättvist uppfattade. Ett bra exempel är den följande berättelsen från teaterns underbara värld:

Den unge gutten gick på Oslo Stadsteater och hade turen att få sitta intill en pen pige. Han tenkte "jeg må sige noe til pigen og det må dreje sej om teater". Han inledde samtalet med att spörje:
-"Har dere sett Per Gynt da"? och pigen svarte:
-"Nej, jeg har icke sett en. Jeg vill icke se´n och hvis dere´tar´en frem, så skriker jeg, gutt!!"

Hvordan dör en norsk hjernecell
Av någon anledning har aldrig Norgehistorier haft någon framträdande roll i Jösses kultur. En anledning kan vara att många har släktingar på andra sidan gränsen och därför undvikit de typiska historierna. Därför finns det bara två sådana historier i denna krönika.

Vid ett besök i Sollentuna nyligen träffade jag en gladlynt norrman. (De är ju i regel glada och särskilt glad blir man av deras språk.) Vi började prata och jag berättade så småningom historien om Peer Gynt. Norrmannen berättade att hon sedan 30 år bodde och arbetade i Rotebro. Han var därför van vid svenskarnas förtjusning i Norgehistorier. Häromdagen hade han haft följande dialog med en kamrat:
- "Vet du hur en norsk hjernecell dör?"
- "Nej."
- "Ensam."

Vide och Per Wärme
Brödraparet Vide och Per Wärme var mycket olika. Vide var utåtriktad och tog ibland hjälp av skogens drycker för att helt och fullt kunna ta ut svängarna och leva ut sin sociala energi. Per var mer inåtvänd och försiktig, vilket gjorde att han blev lätt hypokondrisk och ofta kände sig indisponerad. Han studerade läkarböcker och alla spalter med rubriker som "Fråga doktorn" och liknande. Mycket ofta kände han igen symtomen hos sig själv. Vide blev till slut irriterad och sa:
- "Du måste sluta läsa alla dom där böckerna. Jag ger mig fan på att du en vacker dag dör av ett stavfel."

Svensson från Brakerud
I det fallet var Vide lik Svensson från Brakerud i en historia jag har från Gun Gambring, f.d Gustafson. Hon var i många år sjuksköterska på Karlstads lasarett och gick ofta med läkarna när de gick ronden. De hade en gång lagt in Persson på avdelningen. Han hade haft svåra besvär med magen, Persson. På salen där Persson låg fanns också Svensson från Brakerud, en robust och högljudd buse med svagt utvecklad empatiförmåga.

Persson och hans läkare var oroliga när de väntade på besked från laboratoriet, som fått sig tillsänt en liten knöl inifrån Perssons onda mage. De befarade det värsta. Svensson från Brakerud hade näst intill bestämt sig för sin diagnos.

En dag kom beskedet från Stockholm och läkarna blev lugnade. De kunde gå ronden med ett lugnande besked till Persson. Gun Gambring följde som vanligt med på ronden. Läkarna talade med Persson och sade att allt skulle ordna sig, han skulle bli kvitt sina plågor och han skulle snart få åka hem. Persson grät lite glädjetårar och kände sig lycklig över beskedet.

När läkarna och deras assistenter gick ut ur salen hamnade Gun längst bak i ledet. Just innan hon lämnade rummet såg hon hur Svensson från Brakerud lutade sig mot Persson i sängen bredvid och så sade han:
- "Persson, di ljuger. Det är allt kräfta du har!"

Watergate och jössehärskan
En jössehäring på besök utanför Jösse Härad bär med sig sitt intresse för historier och bär dem ofta med sig hem för att bearbeta dem och lägga dem till rätta för det specifika kulturklimatet i hembygden. På så sätt verkar jössehäringen ständigt med att förädla både sitt eget och andras kulturarv. Följande historier är exempel på sådan bearbetning.

Sigberts fru Marianne hade utvecklat förmågan att göra om historier. Ofta på grund av att hon kanske inte alla gånger förstod originalversionen, men ändå. Sigbert berättar att han en gång bar hem en historia med rötterna i Watergatehistorien, som så småningom ledde till att president Nixon fick lämna sitt ämbete. Så här berättade Sigbert Nixonsamtalet:

Två damer i Hagfors stannade på gatan och pratade om Nixon.
- "Vad tycker du om Watergate-affären?"
- "Jag vet inte, för jag handlar på Konsum."

Marianne tyckte detta var en särdeles god historia och lade den på minnet för återanvändning. Någon vecka senare hade hon bjudit hem några väninnor och dukat kaffebordet i köket. Sigbert satt i rummet och kunde inte undvika att höra när Marianne återanvände Watergatehistorien. Två damer i Hagfors stannade på gatan och pratade om Nixon:
- "Vad tycker du om Watergate-skandalen?"
- "Jag vet inte, för jag handlar på Konsum."

Därpå följde ett gott skratt, men det var endast Marianne som skrattade. Väninnorna förstod inte alls vad som var så roligt. Det gjorde däremot många andra när Marianne berättade hur hon utvecklat historien. Detta visar hur en tämligen slätstruken historia med mycket små medel i händerna på en jössehäring kan bli en bestseller.

Det är minnet se
Nedtecknaren har själv burit hem ett antal goda historier, som kan få leva vidare i och genom detta sammanhang. Efter en tioårsperiod i Kalix (under vilken Anders föddes) blev det aktuellt att flytta söderut. Valet stod mellan några olika städer och vi for runt och tittade. Det förde mig så småningom till Fornby folkhögskola i Borlänge för att undersöka omgivningarna och känna av stämningar. Det stod och vägde mellan Jakobsberg och Borlänge och lutade en aning åt Stockholmshållet under mitt besök i Borlänge.

Söndagen innan jag skulle åka tillbaka mot Norrbotten gick jag på fotboll och såg Brage. Det var en jämn match och Brage spelade bra. I pausen sa speakern att han ville berätta ett par historier.

Jo, det var tre gubbar, 70, 80 och 90 år gamla som satt och pratade. Sjuttioåringen började och sa:
- "Jag hör så lite. Det är inget roligt att vara bland folk längre."
Åttioåringen tog vid och sa:
- "Nej, nog hör jag, men jag ser ju inget. Jag får bara titta på bilderna i tidningen."
Nittioåringen i sin tur sa:
- "Jo, nog ser jag och hör jag, men i morse när jag kröp ner till kärringa, så sa hon att det bara var en kvart sen jag hade varit där. Det är minnet på mig se."

Kalle 100, på elevträffar
Kalle på Kvarnsveden är nu närmare 100 år gammal och därmed väl igenkänd. En av hans vänner berättade att han en dag åkte hem från Stockholm och när han kom till sin plats på tåget, så satt Kalle där, så han frågade hur det kom sig att Kalle var ute och åkte hem med Stockholmståget.
- "Jo", sa Kalle, "Vi som slutade på Kvarnsvedens skola samma år brukar träffas en gång om året i Stockholm."
Detta svar sjönk sakta in i vännen, som efter en stund sa:
- "Men ni kan väl inte vara så många kvar längre."
- "Nej", sa Kalle, "De sista fem åren har jag varit själv."

För mig som jössehäring har sådana historier lika stor betydelse för val av bostadsort, som om det finns ett jättestort köpcentrum, McDonald, Högskola och High Tech på plats, men så är jag ju pensionär också.

Ett annat bevis på jössehäringars strävan mot att göra språket allt mer fulländat ser man i deras bruk av positiva respektive negativa kraftord. Således finns förstärkningsord att tillgå när man vill beskriva en situation på ett fullödigt sätt. Efter Gunnar Andersson, spelman och filosof har vi många bra historier. I en av dem visar han hur man använder förstärknings-orden "jagge" och "nägge." Gunnar berättar:
- "Jag var inne i stan idag och gick på Kyrkgatan. Då fick jag syn på en karl på andra sidan och jagge mig var det inte Herbert. Jag skrek och heja på´n, men när han vände på sig såg jag att det nägge va nôen tå oss."

Men jag kom närmast
Efter Gunnar har jag också en bra berättelse om tillvarons relativitet. Grabben gick i första klass och kom hem från skolan. Pappan frågade vad de hade gjort i skolan under dagen.
- "Vi fick se på bilder av en häst och sen fick vi gissa på hur många ben hästen har."
- "Vad svarade du då"
- "Jag sa tre."
- "Men det var ju fel."
-" Ja, men jag kom närmast."

Felsägningar från predikostolen
Fader Herbert var både missionspastor och jössehäring. De historier han levererade hade nästan alltid anknytning till församlingsarbetet och gudstjänster. Han kunde ibland berätta om felsägningar och historier han hört vid möten av olika slag.

En evangelist, som nyligen lämnat ett liv i sus och dus vittnade om sitt nya liv på ett friluftsmöte. Medan han så stod där och talade flög en fiskmås förbi och släppte en lort på evangelistens axel. Evangelisten passade på tillfället och sa:
- "Kära vänner. Hade detta hänt för bara ett år sedan hade jag svurit ve och förbannelse över denna fågel. Men idag, kära vänner, Tackar jag Gud för att inte korna kan flyga."

Även mer rutinerade pastorer råkar ut för felsägningar, som i vårt fall tillför historiekulturen små pärlor. Pappa kunde -när han var på det humöret - också medge att en del sådant inträffat. Från sin egen erfarenhet berättade han följande.

"Jag var pastor i Strömtorp-Björneborg i början av 1930-talet. Gudstjänstbesökarna var till stor del järnarbetare i mycket bullriga miljöer och hade därför dålig hörsel. De satt därför alltid på de främsta bänkarna i kyrkan. Dessa besökare uppskattade Herberts kraftiga stämma och hans sätt att använda den. Herbert å sin sida lärde sig att tala högt för deras skull. En söndag handlade predikan om den yttersta tiden och pappa arbetade fram mot amen i ett mäktigt crescendo. Publiken lyssnade andäktigt när han närmade sig slutet och sa:"
- "Och då mina vänner ska den kristna församlingen tåga in i härligheten med Stomp och Påt!"

Pappa hade redan vid sin förberedelse av slutfrasen förstått att här fanns en risk för felsägning. Han skulle säga "Med Pomp och Ståt, Amen." , men det kunde bli fel och det blev det. Han hörde sin mäktiga stämma dåna ut i kyrkan och ropa "med Stomp och Påt" som han befarat. Han tittade ett ögonblick ut över församlingen och samtidigt som ett brett leende spred sig bland de församlade sade han "Amen" och slöt sina ögon.

För en av hans kollegor gick det ännu sämre när han predikade över samma tema. Han gjorde enligt predikokonstens regler och ökade intensiviteten mot slutet och höll församlingen i ett järngrepp när de väntade på att få höra vad som skulle ske på den yttersta dagen. Predikanten hörde sig själv säga: "Och på den dagen är det herren själv som ska Skäpa rit."

När han hörde felsägningen skulle han ställa till rätta före amen och sa halvhögt, som för sig själv: "Nej, vad sa jag? Sa, jag räpa skit?"

European Championship in spitting
År 1969 arrangerade staden Vesoul i södra Frankrike the European Championship in Spitting med deltagare från hela Europa. Jag träffade en av de svenska deltagarna vid prisutdelningen och bad honom berätta den episod, som gjort starkast intryck på honom under tävlingarna. Han sade att den episoden inträffat redan på tåget till Vesoul. Han delade kupé med två andra herrar som satt mitt emot varandra i kupén. Plötsligt började den ena av dem att spotta små fina pärlor runt om mannen framför honom. Trots att han spottade så nära, så träffade ingen av dem mannen utan stannade på väggen runt om honom. Han sträckte fram sin hand, presenterade sig och sa:
- "Mr. Smith, world champion in spitting."
Mannen mitt emot harklade rejält. Tittade på Mr. Smith och loskade honom rakt i ansiktet. Därpå sträckte han fram sin hand och sa:
- "Monsieur Defour, amateur."

Stora Gla - En svårfiskad sjö
Sjön Stora Gla är en svårfiskad sjö med mycket fisk. Här finns både ett naturligt och ett inplanterat bestånd av Laxöring, Gädda, Sik, Siklöja, Ål, Abborre, (inte tusenbröder). Geologiskt sett tillhör Glaskogen den sk. Åmålsformationen med huvudsakligen skifferberg-arter. Stora Gla ligger ca 120 m över havet i en förkastningsspricka som går i nord-sydlig riktning. Den är därför mycket djup (ca 120 m) med stenbunden botten till 90%. Sjön är full av småöar och bildar egentligen en liten arkipelag mitt upp i skogen.

Eftersom sjön är svårfiskad, särskilt med pimpel och mete är det en konst att få med sig något hem. De som lyckas har därför hög status i bosättningarna runt sjön. Under den senaste perioden från 1950 till idag är det främst Leif Olsson och Margot Creutzer, släkterna Bodin och Oldén på vår sida av sjön som dominerat. Väster och söder om sjön finns det små kolonier, som också fiskar bra, men endast sjön själv vet var de fiskar. Var Fiskeställena, de sk "betera" finns hålls mycket hemliga och många av dem försvinner med de som har kunskapen.

Kan man då dra slutsatsen att när alla dött ut, så finns det inte längre någon fisk i Stora Gla? Nej, så enkelt är det inte, men nu och då går vi in i en kollektiv depression över att vi inte hunnit ta reda på fler beter medan tid var. Allenhag, Karl i Bracka, Harry Löf, Gustafsönerna i Sättra, Moffarn, Wärme, Kling, Ström tog hemligheten med sig i graven.

Ibland kommer Frödings strof till mig när jag tänker på alla beter, som liksom försvunnit:

Då frågade Pilatus: Vad är sanning?
och eko svarade - profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden nazarenen steg.
ur Vad är Sanning?

Det finns en djupkarta över Stora Gla från 1914 och den stämmer nog fortfarande tämligen bra. Vi vet alltså var det är grunt och djupt och var det stupar snabbt neråt. På ett ungefär vet vi var betera ligger och krönikeskrivaren har vid något tillfälle besökt nedanstående ställen: Harnäsbeta, Tji tjärns beta, Eteren, Lämmsunne, Glasmästerbeta, Ytterlämmen, Svälta, Lorensbeta (Björkesten), Svartholmen, Storsten, Svartvika, Timmervika, Kalvera, Ytterkalven, Aspa, Ingenjörn, Ekorrera, Karl i Brackas bet, Gröne Holmen, Äschkloa, Graöskäre, Fjärdingskarera, Rågärdsvika, Stenholmen, Kanta, Starra, Måseskär, Ytterskagen, Innerskagen, Gitarr´n, och Kista.

Ytterligare en bet kunde jag haft reda på, för den visste min farbror Olle var den låg. Problemet var att farbror Olle var djupt religiös och beta hade ett sådant namn att han inte kunde få sig till att säga det. Jag kanske har varit där alltså, men jag vet inte om det verkligen var på "Lellelofetta" vi satt.

Fisket, järnvägen och rivningen av brukets fabriksskorsten
Den 1 augusti 1856 tändes för första gången smältugnen på Glava Glasbruk med 9 deglar, med hjälp av de 42 anställda. Beslut om en smalspårig järnväg togs 1881. Den 28 mars 1939 lades allt arbete ner vid bruket på grund av en omfattande arbetskonflikt. Denna höll i sig så pass länge att fortsatt drift inte skulle löna sig. Rälsmateriel från Sulvik Ränkeseds järnbana inköptes till bygget. Spårvidden var (trol.) 750 mm. Första tåget rullade från bruket till Bergsviken vid Glafsfjorden den 18/12 1885. Banan förlängdes fram till Olsfors sågverk och kvarn år 1886. Fordonen bestod efter hand av 4 lok, ett antal enklare godsvagnar samt ett par personvagnar. Banan revs p.g.a. dåligt underhåll år 1938, efter en långvarig strejk på bruket. (Stefan Nilsson 2004, http://www.arstuga.se/industri/glava.htm). Se också Sveriges Järnvägsmuseums årsbok 2002.

På lite drygt åttio år hade alltså Glava Glasbruk fötts, vuxit upp och blivit nedlagt. Den klåfingriga vandaliseringen började med upprivningen av järnvägen 1938 och slutade med sprängningen av glasbruket fabriksskorsten i början av 1950-talet.

Idag år 2005 verkar starka krafter för att återställa järnvägen. De använder en rik språkdräkt när de motiverar sin idé. Föreningen Bruksgårdens kulturchef Gunnar Axelson Fisk säger tex: "Det måste bli lättare att ta sig från de världens hav till Stora Gla. Det finns många där ute som vill hit!"

"Att ta ut me"
Si det var ett avbräck det. Skorstenen var hög och kunde ses över hela sjön. Den användes alltså som en koordinator när vi "tog ut me" på våra fisketurer. Skorstenen stod norr om sjön västerut hade vi husen och hög gran upp på Halvardsnäs och med hjälp av dessa två koordinatorer alvavrdsnäs kunde vi bestämma var "betera", dvs fiskeställena låg. Och så sprängde dom skorsten för oss. För alla fiskande släkter var och är det en stor förlust, inte bara för fiskets skull. Det är också en estetisk och känslomässig förlust. Vi vet att i kulturchefens rymliga hjärta och tanke finns plats också för ett bygge av ett högt torn på platsen där skorstenen förr stod. Han konstaterar: "Det som rivits ner har rivits ner, men det som ska byggas upp, ska byggas upp."

Släkten Axelson Fisk och deras båtar
Släkten Axelson Fisk har, som alla släkter, utvecklat en ritual kring fisketuren. Denna ritual övergavs när den pålitliga utombordaren vann insteg i släkten år 1965 och förändrade de fysiska förutsättningarna för fisket. Fram till att Herbert och hans bror Olle 1950 köpte en större träsnipa med en Albin inombordsmotor, rodde vi ut på sjön. Släkten hade därmed blivit motoriserad och den utvecklingen skulle gå vidare till Axel Fisks stora belåtenhet. inom parentes kan nämnas att när Herbert år 1956 köpte en ny marinröd Volvo PV med vita däcksidor utbrast Axel: "Tänk att släkta skulle få en bil. Det hade en väl aldrig trott."

Albinmotorn var av samma slag som den Jonny Evensson hade, dvs man drog ut en liten tapp i svänghjulet och försökte dra det runt med en sådan kick att motorn gick igång. Det gjorde den nästan aldrig och ett plågsamt gemensamt minne från den tiden är att man alltid gick med blödande öppna sår inne i handen mellan höger pekfinge och långfinger. Det var dit knoppen på svänghjulstappen nådde. När man slet till tog tappen med sig en del av huden, innan den försvann in i svänghjulet. Det bildades en blåsa. Blåsan hann dock aldrig bli till en valk. Proceduren skulle sedan upprepas och efter 50 drag brukade blåsan fyllas av blod, som tömdes i drag 51. Inställningen av magneten var kinkig och ställde man den för högt svarade motorn med ett bakslag, som ofta dessutom gav stukade fingrar. Även rena skelettskador kunde registreras.

Båten, som hette Herbert med Albinmotor såldes till bröderna Olle och Stig Tisell, Kölen järnskoddes och under några år användes Herbert som isbrytare på sjön Ånimmen nere på Dal.

Den manliga delen av släkten Axelson Fisk blev alltmer övertygade om att de för sin fortsatta ståndscirkulation måste köpa en vänligare motor för att åter kunna ta folk i hand utan svår smärta. Redan år 1955 köpte således Herbert av Trabol i Skasås en stor träbåt med ruff och vindruta.. I båten satt en inombordare, en SOLO-motor med sk. pensionärsstart.

En ny era inleddes. Dels behövde vi inte längre starta genom att dra själva svänghjulet runt utan i svagt framåtlutande gripa veven på pensionärsstarten och dra till. SOLOn startade betydligt oftare. Den var som man sade, 'ganska startvillig'. Denna motor skulle ändå spela en nyckelroll släktens fortsatta bidrag till teknikutveckling inom sjöfarten.

Huvudaktörer är SOLO-motorn och Sigbert. Året var 1964. Sigbert stod lutad över pensionärsstarten med veven i sin hand när jag gjorde den slutliga tändningsinställningen. Det var en mättad stämning och jag måste ha slarvat. Sigbert tog i och motorn gjorde ett kraftigt bakslag. Veven träffade Sigbert på underarmen så snabbt och kraftigt att den slog omkull honom i båten. Han fick ont. Hans fru, som var sjuksköterska, sände honom för besiktning till sjukstugan i Säffle. Där röntgades armen och bilden visade att benet var böjt, men inte brutet. En medicinsk sensation enligt röntgenläkaren. Röntgenbilden bar Sigbert på sig under många år och många äro de som därför sett att hans böjda underarmsben.

Inför sommaren 1965 bestämde vi oss för att "GO for it" , som pappa Herbert sa. Han köpte helt enkelt en liten och rank plastbåt med en Johnson 5 hk aktersnurra. Hela släkten hurrade. Den tunga träbåten med inombordare från förra seklet togs över av Lorens, fisket skulle bli enklare och rikare. En ny morgon randades.

Flottningen av timmer över Stora Gla hade i början av 1960-talet blivit moderniserat. Fortfarande tömdes skogarna i sjön och timret bogserades in i Getvika där man anlagt ett skilje. Där dogs timret ihop till vältor, som lyftkranen "Timmerhästen" lyfte upp på timmerbilar, som i sin tur fraktade dem vidare. Denna verksamhet skar av sjövägen ut ur Smalsunne där släktens båtar låg, varför vi under något år fick flytta dem till Knollsviken, nedanför Missionshuset.

Sommaren 1965 var dock mycket regnig och blåsig. Anders syster Helena föddes 1 mars och hennes första sommar fick hon i stor utsträckning tillbringa under paraplyer och plastskynken när hon var ute. En av de fåtaliga soldagarna åkte vi på picnic till badplatsen i Vedvika. Där lyckades hon i ett obevakat ögonblick krypa rakt ut i sjön på ett av de djupare ställena. När vi upptäckte henne var hon krypande på väg upp igen. Det är Helena och båten, som gör att jag minns sommaren 1965. Ja, mycket regnig var den. Pappas nya båt kom därför inte till användning särskilt många gånger, men båten med aktersnurran låg där och imponerade.

År 1980 började Herbert bli lite strulig och fick problem med balansen. Den lilla plastbåten var i det läget inte längre ändamålsenlig. Man kanske frestas att tro att två vingliga saker tar ut varann, men så är det inte. De förstärker varann. Vid en av de sista turerna med båten samverkade de två krafterna. Pappa tog tag i startsnöret och ryckte till så att motorn startade och samtidigt ställde sig på sned. Pappa ramlade samtidigt mot relingen och blev hängande. Från verandan följde vi dramat på viken, där en ettrigt tjutande motor tog båten med pappa hängande över relingen där bak runt i allt djärvare svängar. Det kunde bara sluta på ett sätt och det gjorde det.

Båten gick på grund, motorn stannade. Sigbert och jag hjälpte pappa oskadad iland, varefter vi bestämde oss för att sälja plastbaljan med motor och allt. Den köptes av Sven Erik Jansson i Söderhamn, och där slutar våra kontakter med den.

Att jag ägnat så stort utrymme åt släktens kontakter med sjön Stora Gla och sin båtar beror på att jag välkomna Marina in i släkten.

Ni, som kanske känner en viss tveksamhet inför vissa partier i denna krönika vill jag uppmana att ständigt tänka på släktens ordstäv:

"Sanningen står sig, om än aldrig så hårfin."

Er förbundne krönikör från Jösse härad
Lorens Axelson Fisk